Skriver om döden genom att skriva om livet
Litteratur
”Mörkrets klarhet”
Ny bok av Claes Andersson. Dikter, 61 sidor. Söderströms och Heidruns förlag 2010.
Claes Andersson (född 1937) har en spännande meritlista, han är specialläkare inom psykiatri och har varit riksdagsman, ordförande för Vänsterförbundet och kulturminister. Han är också känd jazzmusiker.
Sedan debuten med diktsamlingen Ventil 1962 har han givit ut 21 diktsamlingar, sex prosaböcker och dessutom tjugotalet skådespel och hörspel.
Den allestädes närvarande döden, den svarta duk våra liv projiceras på i skakiga bilder, tyngden i den andra vågskålen – om döden skriver Claes Andersson. Han gör det genom att skriva om livet, om blodflödet i kroppen, om lusten som rinner som lava nerför ljumskarna, om den brutna handleden som ska läka på sex veckor .
Samhällsmedvetet
Claes Andersson skriver med ett uttalat samhällsmedvetande – eller snarare människomedvetande på samhällsnivå. Vi är alla sociala (o)djur. Han talar om för oss att vi inte kan ställa oss utanför, att vi inte kan låta bli att se, att vi har ett gemensamt med varje medmänniska. Vi har en enda kropp och den ska dö, säger Claes Andersson, – hur kommer det sej då att vi krigar med varandra och säljer varandra och inte förmår värna varandra?
”Medan frakturen förbenas, jag störtade från min cykel/vänstra handledens ben brutna, sex veckor/sa ortopeden, näsan är en enda sårskorpa, tyngdkraften/är det som slutligen bestämmer när och/hur vi faller, det talas om sofistikerad teknologi som skall/förändra allt, men hur kommer det sig/att lägren fortfarande saknar mat och rent vatten och att/ungarna som klänger vid sina döda föräldrar inte/lyckas väcka dem” (sidan 43)
Lätthet och tyngd
Claes Andersson tar ett så säkert grepp om sin poesi och rör sej så rutinerat bland sina ordbilder, det finns ögonblick när man som läsare drabbas av lätt svindel över hur smidigt språket flyter. Samtidigt är djupet så stort i texterna, avgrunderna utmejslade och författaren inte rädd för att beskriva svärtans nyanser så det är omöjligt att inte drabbas. Det är en i sanning dubbelbottnad upplevelse att läsa Anderssons poesi, just för spänningen mellan språkets lätthet och innehållets tyngd.
Jag brukar lägga ett gott ord för Claes Anderssons poesi för den inte så vana poesiläsaren, just för att texterna är lättillgängliga utan att vara nonchalanta eller ytliga. Samtidigt är poesin så gedigen så den bjuder tuggmotstånd också för den mera erfarna läsaren. Anderssons svarta humor ligger som en glödtråd genom dikterna, värmer och lyser. Mörkrets klarhet är ett gott exempel på anderssonsk poesi, som jag gärna rekommenderar.
