DELA
© Nya Åland

Skrev bok om att bo i Geta

Han kommer runt knuten med händerna fulla av röda och gula tomater. Jan Snellman (bilden), pensionerad agrolog, är numera bosatt i Geta Finnö där han engagerat sig i mycket som kretsar kring kulturfrågor och historia, i sockensällskapet och arbetet med Getakrönikan. I sommar har han kommit med skriften ”Bo i Geta”.
Snellmans bok är det tredje Getaalstret i den serie med mikrohistoria som är resultatet av en EU-stödd kurs i ämnet. Nyan har tidigare berättat om de böcker i serien som skrivits av Nils-Olof Sundblom och Emelie Enckell ( ”En lanthandel” respektive ”Inga kom jag kaffe skull”. )
”Bo i Geta” har vissa drag gemensamma med Enckells bok och det har sina naturliga orsaker.
– På den kurs som hölls på Enebo på Långö skulle vi med kort varsel berätta vad vi ville skiva om och när jag presenterade mitt förslag sade Emelie att hon också funderat på samma sak.


Delat tema
Man delade på temat så att Emelie Enckell skrev om några finska inflyttade kvinnors upplevelser av Geta medan Jan Snellman behandlade befolkningsrörelsen – både inflyttning och utflyttning – ur ett vidare perspektiv.
De intervjuade i Snellman bok är: Hemming Lindén, Hannele Rönn, Kirsi Strand och Heikki Turakka. Dessutom berättar han också om sin egen upplevelse av att vara inflyttad Getabo.
Jan Snellman säger att han med sin bok vill göra det intressant att flytta till Geta.
– Vi har ju en viss brist på folk här i kommunen.


In- och utflyttning
Inledningsvis berättar Snellman, med uppgifter ur såväl tryckta som otryckta källor, om befolkningsrörelsen till och från Åland. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var emigrationen från Åland betydande. Under åren mellan 1860 och 1918 utvandrade hela 11.000 personer.
Ålänningarna emigrerade till många länder, men särskilt till Amerika vid denna tid. Senare skulle flyttningsrörelsen främst gå till Sverige.


Många finnar
Omsättningen har tidvis varit stor, många har flyttat ut från Åland men många har också flyttat in. Intressant att notera kan vara att så många finnar tidvis vistats på Åland och särskilt i Geta.
– Erik Tudeer ger i ”Det åländska folkets historia” den överraskande uppgiften att antalet finsktalande i Geta år 1920 uppgick till hela 397 personer. Detta utöver den kyrkskrivna svenska befolkningen som uppgick till 850 närvarande och 18 frånvarande. Det är ju hela 46 procent av den fasta befolkningen!
På hela Åland skulle det, enligt Tudeer, vid samma tid ha funnits 6.488 finnar, 32 procent av den fasta befolkningen.


”Gästarbetare”
Förklaringen är, menar Snellman, att det handlade om den tidens gästarbetare. Finnarna kom till Åland bland annat för att arbeta i skogen vintertid och med dikningsarbeten sommartid.
Han finns enligt Snellman likheter med den arbetskraft som just nu kommer till Åland från de baltiska länderna och utför sysslor som ålänningarna kanske inte är så pigga på att utföra. Många kommer bara för att arbeta under längre eller kortare perioder men en del stannar också kvar och blir småningom fast bosatta ålänningar. Så var det också med en del av de finnar som kom till Åland som pigor, drängar och skogshuggare i äldre tider.


Naturen trumf
På senare tid har man kommit också av andra orsaker, ofta för att söka en bra livsmiljö. För Getas del är Snellman övertygad om att det är miljön, den särpräglade vackra naturen, som har en avgörande betydelse för dem som väljer att stanna kvar. Det framgår av de intervjuer han gjort för boken och det gäller också för honom själv och hustrun Inga som köpte Alvik på Finnö 1991 och bosatte sig fast där 1998 efter Jans pensionering. Att det överhuvudtaget blev Åland efter över 30 år i Borgå hänger också samman med att Inga kommer från Svartsmara i Finström och att man kommit hit under somrarna. Inga är handarbetslärare och hantverkare och driver nu Linastugans hantverk.
Att naturen är ett trumkort för Geta gör också att Jan Snellman hoppas att så mycket av skogarna och den orörda kusten skall kunna sparas från exploatering. Han skulle gärna se att man kunde åstadkomma en generalplan för att reglera markanvändningen i kommunen, något som tidigare varit på gång.
– Glädjande är dock att många markägare inser värdet av den orörda naturen och frivilligt vill skydda den.
– Däremot kunde skulle det säkert finnas utrymme för mera av planerad fritidsbebyggelse med stugor för uthyrning, resonerar han.
Jan Snellmans kärlek till naturen i Geta illustreras i boken också av en svit vackra naturbilder från olika årstider, tagna av honom själv.


Onödigt gnabb
En sak som bekymrar Snellman är det motsatsförhållande mellan Åland och fastlandet som han tycker att ofta ges för stora proportioner. Han menar att man i lokalt Geta märker mycket litet av sådant och tror att det mera är politiker som blåser under motsättningarna.
Det är inte så att han tycker att Åland inte skall hålla på sin rätt och på svenskan och att myndigheterna på fastlandet borde anstränga sig att ge bättre service på svenska. Men han skulle gärna se att man kunde hålla igen litet. I boken skriver han:
– Allt detta ömsesidiga klankande blir i längden tröttsamt, fast man vet att det till 99 procent beror på okunskap.


Trivs utmärkt
Jan Snellman konstaterar dock också att det här inte är något som man hela tiden behöver gå och förarga sig över i Geta.
– Vi trivs bra här. Folk i Geta är vana vid inflyttade. Man är medveten om att det finns ett behov av inflyttning och se positivt på att det kommer nya människor hit, säger han.
När jag går över gården till bilen hörs vävstolen dunka i Linastugan där Inga skapar ännu en vacker löpare. Det kunde vara en illustration till livsmiljön i Geta.
Bokserien med mikrohistoria har till syfte att stöda den lokala museiverksamheten. Snellmans bok kan man nu få tag på i Linastugans hantverk, Enebo Café, Getaboden och Dånö hembygdsmuseum.

Text och foto: JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax