DELA

Skratta eller gråta åt kompromisslösa gitarrister?

Teater: Ny pjäs
”Gitarristerna” av Line Knutzon. Uppförd av Skärgårdsteatern. Regi: Ville Sandqvist.
Spelades i Lumparland den 14.07. Nästa föreställning på Föglö, Vikingaborg, den 16.07 kl. 20.00.
Ingen bor på den lilla gården med husvagnen längre. Vissångaren och tolvtonskonstnären John Hansen har nämligen avlidit i en brödrostolycka.
Detta är också orsaken till att de fyra gitarristerna Hesselhud (Robert Kock), Grete (Paula Rehn-Sirén), Kim (Nina Kaipainen) och Gregers (Markus Riuttu) samlas utanför det före detta hemmet. De ska hålla en konsert till Johns minne. Men att hålla konsert till någons minne är inget man gör bara sådär.
Att vara sams är inte heller något man är bara sådär. Vilket visar sig snart.

Kaos
Gitarristerna börjar sitt genrep. Stressen runt en ofärdig låtlista och tusen ofattade beslut leder snabbt till kalabalik: Papper rivs mellan händer, strängar darrar över ljudet av prat, gräl och stolskrap.
Man kan inte låsa in en vän i ett skjul och inte heller kan man äta olika sorters mat tillsammans. Någon ger plötsligt upp och vill gå hem och sedan vill den stanna kvar och samtidigt håller en tjej på att skita ner sig och krypa in i husvagnen genom kattluckan.
Varje beslut måste diskuteras. Långrandigt, för att inte säga ändlöst. Ska låtarna spelas i ”kronologisk ordning”, ”efter varandra”, eller i ”kronologisk ordning efter varandra”?

Komplexa karaktärer
Det finns något tragikomiskt och hjärtknipande över samtliga karaktärer. Ska man skratta eller gråta? Den korrekta Grete är som en storasyster plockad ur barnbok eller verklighet: På ytan diplomatisk och felfri, under den en kontrollfreak som inte klarar av att se sina egna begränsningar.
Hesselhud vill stå i händelsernas centrum, trots mindervärdeskomplex. Han har problem med det mesta, är kompromisslös och lättstött. Kim är det osynliga barnet – hon som ingen orkar lyssna på och som tar plats utan att fylla upp den med något.
På barns vis berättar hon omständiga, poänglösa historier och blir gång på gång såväl rörande som störande sårad. Gregers känns bland dessa fyra karaktärer som den mest ”normala”: livsbejakande och inte alldeles krånglig.
Som en glad jycke. Men beter sig någon för konstigt springer han iväg med svansen mellan benen.

Samarbetets svårighet
Den här pjäsen fyller mig till en början med olust. Jag blir irriterad och suckig och skruvar på mig i stolen.
Scenen är för trång! Eller ljudet för sorligt. Texten är kompakt och tjatig.
Men så slår det mig att det faktiskt ofta är sådär då man försöker prestera i grupp. Alla stampar som kaniner eftersom ingenting händer. Röster skriker sig hesa av frustration. Alla vill bestämma med påföljden att inga beslut fattas alls.
Jag tänker: Den här pjäsen är på sätt och vis genialisk. Den belyser hur komplicerat det kan vara att samarbeta. Fyra gitarrister kan inte ha rätt samtidigt. Allas behov kan inte bli tillgodosedda, eller ens sedda – fastän Kim gör allt för att bli hjälpt får hon vanka bajsnödig runt scenen under hela första akten.

Musik en lösning
Men under pjäsens gång får gitarristerna så småningom bevisa att det faktiskt går att kompromissa. Steg för steg stiger de från stressad ovisshet mot lättad beslutsamhet.
Låtordningen är på slutet självklar. Vad som ligger bakom denna upplösning är svårt att säga. Man hittar ingen direkt vändpunkt i pjäsen, utan det tycks som att förändringen kommer gradvis.
Efter varje väl genomförd låt verkar gitarristerna känna sig lättade och styrkta. Som publik är man också lättad över att musiken finns – den är energisk och rolig. Utan den hade nog allt tjabbel varit svårt att stå ut med.

LINNEA TILLEMA
linnea.tillema@nyan.ax