Skär råg på gammalt vis
Det ligger en doft av råghalm och sommar i luften när raden med raska gubbar låter liarna gå på Vikåkern intill Jomalavik. Med ett frasande ljud faller den långa rågen och fångas upp av andra som binder kärvar och staplar skylar. (På bilden Karl Jansson som vässar sin lie och Sven-Erik Östergård som binder kärvar.)
tt drygt femtontal frivilliga samlades i går på förmiddagen för att påbörja arbetet med att skära den råg som museibyrån skall använda som taktäckning på den ribyggnad från Gottby som just nu renoveras vid Jan Karlsgården. Antikvarie Conny Andersson som håller i projektet hoppas att man ännu i höst skall kunna lägga det nya taket. Rågodlingen sker i samarbete med naturbruksskolan och försöksstationen.
Det var ett helgarderat gäng som samlats för detta dagsverke. Utöver liar kom Göran Rosenberg från Saltvik med en självbindare tillhörig Kalle Hamnström och Göran Dahl med en självavläggare. Maskinerna representerade olika skeden i jordbrukets mekaniseringsprocess.
Självavläggaren skär och lägger ut buntar med strån som sedan kan bindas till kärvar medan självbindaren – som namnet säger – binder ihop kärvarna. Det är fråga om maskiner från en tid som kunde kallas halvmekaniserad. När skördetröskorna slog igenom var deras tid förbi, men ännu i slutet av sextiotalet användes en del.
Liarna till heders
Det skulle vara frestande att säga att det ”kärvade” litet. Självbindaren som Kvarnbo Lions brukar använda för att göra havrekärvar inför julen med klarade inte av den långa råghalmen. Självavläggaren trilskades till en början, men fungerade senare tämligen väl.
Redan innan självbindaren gått sin första provrunda började många plocka fram sina liar och snart var man i gång med denna gamla och beprövade metod. Bland de första ut i rågåkern var Karl Jansson från Geta, 79 år gammal hanterade han lien som om han inte gjort annat. Med lätta svep gick den genom rågen och lämnade en jämn stubb efter sig.
Hur länge sedan är det du senast skar råg med lie?
– Det börjar väl vara sextio år. Havre och vete har jag nog skurit senare men inte råg, säger Karl.
Nittioårig konsult
Med på åkern var Leonard Karlsson från Sund, född 1915 och med många minnen från odling och skörd av råg redan på tjugo- och trettiotalet. Med ålderns rätt betraktar han sceneriet lite på avstånd, enligt Conny Andersson kunde man i det här sammanhanget kalla Leonard för konsult.
När skörden pågått ett tag frågar jag Leonard vad han tycker.
– Jo det där går riktigt bra, säger han och pekar på karlarna som skär och binder för hand.
Började tidigt
Leonard Karlsson var tidigt med i arbetet hemma på gården. Han var bara fem år när hans far dog. Skära råg med lie minns han att han började få göra när han var 14-15 år gammal. Före det var han med och band kärvar, en syssla som kvinnor och barn hade.
– Det var viktigt att man skar ordentligt annars klagade de som skulle binda kärvarna. Alla strån måste gå av och man skulle slå så att det skurna lutade sig mot det som stod för att det skulle bli lättare att samla ihop och binda till kärvar.
Kärvarna restes sedan till skylar som enligt Karlsson bestod av nio eller tolv kärvar.
Efter att ha torkat i skylarna fortsatte torkningen i eldad ria. Sedan slogs kärvarna mot en vägg och det som efter det fanns kvar av sädeskorn tröskades genom att kärven lades på en träram, en harpa, där man slog på axen med käppar så att resten av kornen lossnade. Att man skulle ha tröskat med slaga har Leonard inga minnen av och inte heller att man skulle ha skurit rågen med skära, något som var vanligt på fastlandet i äldre tider.
Rågen var viktig
Det odlades mycket råg förr i tiden på Åland. Utöver rågmjölet som användes till brödbak berättar Leonard att råghalmen kunde ges som foder åt korna. Hackad råghalm kunde bli sörpa åt hästarna.
– Och som taktäckningsmaterial var råghalmen utmärkt, konstaterar Leonard.
På ri- och ladutak kunde den ligga som ett slags reservfoder.
– Blev det ont om foder kunde man ge takhalmen åt korna och lägga ett nytt tak när man fått halm efter följande sommars skörd.
Det blir knappast aktuellt med det ritak som museibyrån nu skall lägga på rian vid Jan Karlsgården och som Conny Andersson hoppas skall skydda den renoverade ribyggnaden för många år framöver.
Innan rågen kan bli ritak måste den dock tröskas. Lägger man tak med axen kvar så är det snart fullt med möss…
