DELA
© Nya Åland

Showen ett patetiskt väckelsemöte

Carolas nya skiva har fått ett svalt bemötande av de svenska recensenterna som bland annat tycker att den är tråkig.
Konserten, som bygger på plattan, är däremot inte tråkig – den är bitvis skrattretande banal, skriver Nyans recensent.
Oavsett vad man tycker om artisten är det nästan alltid spännande att gå på en konsert för att kolla in själva showen.
Det visuella och dramaturgiska spelar ju, åtminstone inom populärmusiken, en betydande roll i vår tids konsertkoncept.
Jag inbillade mig att en artist av Carolas kaliber skulle leverera en show där scenografi och ljussättning skickligt binds ihop med en vacker röd tråd till en elegant och smakfull helhet. Jag hade fel.


Utsträckta armar
Det ser först lovande ut. På scenen står massor av brinnande stearinljus bland kuddar och små olivträd, och orientaliska lyktor hänger från taket. Man kan känna kryddorna från äkta rökelse trots att den bara finns i form av vanlig doftlös scendimma.
I denna varma och mustiga scenmiljö gör Carola sin entré. Helt vitklädd och med utsträckta armar stiger hon fram ur mörkret och in i en ljuskägla samtidigt som Betlehems stjärna tänds ovanför henne.
Vad föreställer hon? Messias? En väckelsegudinna?
Under resten av konserten avlöser den ena billiga klichén den andra.
På en stor duk bakom Carola projiceras svartvita bilder av en fåraherde, en ängel eller sorgsna barnaögon. Eller av Carola som långsamt vandrar i en olivlund i det heliga landet.
Samtidigt procijerar ljuskanonen stjärnor över Alandicas innertak som vore det en nattklubb.
Det är inte elegant och det är definitivt inte smakfullt.


Vemod och passion
Det är också pinsamt de gånger då Carola vänder sig direkt till publiken.
Att hon glömt vad Alandica heter kan man förlåta, men att hon också påstår att ålänningarna har de typiska finsk-ungerska egenskaperna vemod och passion får en och annan i salen att skruva på sig lite nervöst.
Hela konserten känns som om den har designats med spektakulära moderna amerikanska väckelsemöten som mall.
Kanske är det just det det hela handlar om? En förberedelse inför en eventuell USA-turné efter skivframgångarna där?
Men också i USA torde den här versionen få det svårt – turistgudstjänsterna i kyrkorna i Harlem ligger hästlängder före vad både fart och engagemang beträffar.
Finns det då ingenting snällt att säga?
Jodå. Ingen torde bli besviken över Carolas röst eller scennärvaro. Bara man blundar är sångerna mycket vackra och långt ifrån så tråkiga som recensenterna påstår.

TITTE TÖRNROTH-SARKKINEN

titte.tornroth@nyan.ax

Foto: ERKKI SANTAMALA

erkki.santamala@nyan.ax