Så låter Lodin på svenska
Ny skiva av Björn Lodin.
BLP Music.
Hårdrock är det första man tänker på när svenske Björn Lodin kommer på tal.
Innan han flyttade till Åland på 90-talet var han sångare i svenska Six Feet Under och det egna bandet Baltimoore. Han hann också med ett arbetspass i schweiziska Krokus.
I Mariehamn slog han sig ihop med gitarristen Nik Kotzev och fortsatte göra musik under namnet Baltimoore. När det samarbetet sprack öppnade han sin egen studio och sjöng på gitarristen Lars-Erik Mattssons skivprojekt.
Efter flytten hem till Dalarna gav han ut flera Baltimooreplattor och blev sångare i det ungerska bandet Hard. På sistone har hans eget band turnerat på temat ”A tribute to classic rock”, med covers på AC/DC, Nazareth med flera. Den 31 mars spelar han i Arkipelags nattklubb.
Längs vägen har han då och då spelat in eget material på svenska och de låtarna har han nu samlat på plattan Oslagbar. Det är inte bara språket som skiljer Oslagbar från hans ordinarie produktioner. Precis om en David Coverdale eller Rod Stewart har Lodin en röst som fungerar i många sammanhang. Han kunde lika gärna sjunga blues eller visa. Och åt sådana håll drar han här, med sin vanliga fingertoppskänsla för hur en vers ska följas av en stark refräng.
Den akustiska balladen ”Den bästa i världen” är vuxenpop i Tomas Ledins anda men med några textrader som känns så personliga att en Ledin knappast skulle använda den:
Vi brukar tala om livet
om skilsmässan och all dess besvär.
Du samlar allt som är skrivet om min karriär.
På svenska kan man inte luta sig mot klichéerna som traditionella hårdrockband använder. Det känns som Lodins utflykter på modersmålet ger honom friheten att tänja på gränserna både språkligt och musikaliskt. Flera av de här låtarna skulle få hårdrockare att stänga av. ”Det blir bättre sen” är jazzpopig på ett sånt där bo kasperskt sätt och den spelades en hel del på P4 Riks.
Å andra sidan skulle titelspåret med litet tyngre produktion lika gärna kunna klassas som hårdrock.
Patrik Dahlblom
