DELA

Så in i Norden mycket kärlek

TEATER
Pjäs: “Först föds man ju”
Plats: Vårdkasen på Vårdö
Manus: Line Knutzon
Musik: Robert Kock samt åtta kända klassiker från olika kompositörer.
Regi: Viktoria Brattström
På scen: Nina Särkimäki, Joonas Heikkinen, Robert Kock, Alma Pöysti, Nina Kaipainen, Daniel Isaksson.
Regiassistent/Tekniker: Nils Granberg
Scenografi: Svante Grogran
Dräkter: Anne Tikkanen

Är du kär, söker du kärleken, skyler du kärleken eller tittar du bara på från sidan utan att själv delta i det som kallas meningen med livet? Då är kanske detta en pjäs du bör se. Det här handlar om kärlek helt enkelt. Om hur vi väljer eller inte väljer att leva våra liv. Vad som lockar, skrämmer, vad som väcker vår nyfikenhet eller våra aggressioner och vad som får oss att välja vid varje vägval.
Den danska prisbelönta dramatikern Lize Knutsons härligt absurda kärlekskomedi har en porlande poetisk text som lekfullt flirtar med publiken. Regissören Viktoria Brattström har valt att regissera pjäsen som en absurd komedi – inte långt borta från farsen. Här finns dörrspring, roliga repliker och allt det där som vi är vana att se då det vankas sommarteater.
Men det blir aldrig billigt köpta skämt, det blir aldrig buskis. Det är tillskruvad situationskomik framkallade som stiliserade bilder på det stora som händer i det lilla vardagliga livet. På fullt allvar – med uppriktiga känslor, fast underhållande.


Den röda tråden
Låt dig inte skrämmas av ordet ABSURD. Det är nämligen det absurda som känns så befriande lekfullt. Texten är fin. Man får lust att läsa manuset. Mycket av de underliggande undertonerna går förbi i det snabba tempot och man får känslan av att inte ha uppfattat allt det fina i kråksången. Men det gör liksom inget då texten och skådespelet ändå för oss in i en behaglig känsla. Vi får veta att vi alla har våra trådar som blir fler ju äldre vi blir. Trådar som trasslar ihop sig vid ett uppbrott eller vävs ihop vid en förälskelse.
Den första röda tråden hittar Tjutberg, spelad av Robert Kock. Han serverar liknelsen med trådar som nästlar sig in i våra liv. Sedan rullas alla trådarna ihop till ett fint litet nystan som vi får ta med oss.
Den tjockaste och tyngsta tråden bär Myslan, spelad av Nina Särkimäki. Hennes ”tråd” är en tjock röd halsduk som likt en snara, virad runt hennes hals, symboliserar en tung börda. Hon har blivit lämnad. Och fast i det som varit är hon rädd att möta det nya. Fler symboler finns fiffigt inplacerade i både dräkter och scenografi, som smakfullt understryker pjäsens temata. De fint framförda sångnumren höjer stämningen i salongen.


Härligt komisk ådra
Robert Kock är den skådespelare som jag särskilt vill lyfta fram. Han har en otrolig förmåga att spela självklart, som om texten och de absurda situationerna var de mest naturliga i världen. Han gör det med en härligt komisk ådra utan att tappa allvaret. Kock spelar Tjutberg, den trogne vännen som först lever sitt liv genom andra, men som till slut vågar ta steget mot kärleken.
Kock är en stor behållning, men även resten av ensemblen levererar sina karikerade typer skickligt och sammansvetsat.
Alma Pöysti spelar den klartänkta och uppriktigt nyfikna systern Kiss. Och den andra systern Lis (Nina Kaipainen), trygg att luta sig mot, men som egentligen är rädd för det mesta. Joonas Heikkinen spelar den fege, svartsjuke och obeslutsamma Axel – rädd för att fästa sig. Den galne och migränsjuke Viktor (Daniel Isakson) visar sig sitta inne med de slutliga visdomarna – han som säger sanningen.
Dansk pjäsförfattare, svensk regissör och scenograf, samt både finlandssvenska och rikssvenska skådisar. Allt i en snygg scenbild som påminner om ett bostadsområde strax utanför Mariehamn. Detta i den åländska skärgården. Så in i Norden roligt.
Skärgårdsteatern har gett oss teater 41 somrar. Det är smått imponerande. Lämna stugan, båten och tv-soffan för ett tag. Styr kosan mot Föglö ikväll på Vikingaborg eller till Klockkulla, Lappo på torsdag.
Kökars Vikingalund tar emot teatersällskapet på lördag, därefter bär det av mot Utö, Nötö, Rosala och Barösund. Turnén började den 21 juni på Lill-Pellinge.


Roligt och sevärt
De som vill skratta får verkligen göra det. Vårdöpubliken gjorde det, och jag är övertygad om att de och fick en gnutta allvar med sig på köpet.
”Först föds man ju” är helt klart sevärd. Man blir på gott humör. Kanske hade jag också velat känna några djupare beröringspunkter, men den här tolkningen lyckades inte framkalla den typen av känslor. Som underhållande absurd komedi med små sanningar om kärlek håller den måttet med råge.
De långa, hjärtliga applåderna i slutet bekräftade tydligt publikens varma uppskattning.
Mer info på www.skargardteatern.fi

David Lindström