Roman om femtiotalet och dess ”odjur”
Leo Löthmans nya roman ”Odjur”, som utkommer i dag på PQR-kultur, utspelar sig med det åländska femtiotalet som bakgrund. Nyans Jan Kronholm har läst den.
Att Leo Löthman är en god berättare med känsla för den folkliga skrönan har han visat i en hel rad böcker vid det här laget. Att han därtill är på muntlig framställning är också välkänt. Den seger han nyligen tog i det ”storyslam” som arrangerades i Åbo var bara ännu en bekräftelse på detta.
Ofta öser Löthman ur den folkliga åländska traditionen. I romanen ”Isnätter” som kom 2006 byggde han mer än vanligt på fakta, utgående från ett på sin tid mycket uppmärksammat rättsfall. I den roman som han utkommer med i dag är motivvalet friare och det inbjuder också – på gott och ont – till en friare berättarstil. Emellanåt blir Löthman både ivrig och yvig i sina utvikningar från ramberättelsen.
Rock och raggare
Han kallar sin roman ”Odjur” och det han i vid mening berättar om är ett Mariehamn och ett Åland i omvandling, ett samhälle som – likt Finland i övrigt – återhämtar sig efter krigsåren och där femtiotalet bjuder på allt fler bekräftelser på att en ny tid är inom räckhåll.
En tid med rockmusik, raggare, flickor som går klädda som Brigitte Bardot och de första unga männen som kommit över ett par jeans. Leo Löthman har känsla för den tid han skriver. Det finns en doft av bensin och blänk av brylcreme och simoniz i hans skildring.
Det är i femtiotalsmiljön som bokens berättarjag och hans kompis Hasse växer upp och suger åt sig av allt det nya som når småstaden Mariehamn, då ännu väldigt mycket mindre än i dag. Löthman är född i slutet av fyrtiotalet och har säkert en del egna egna barndomsminnen från femtiotalet, men bokens huvudperson låter han vara född under kriget. På det sättet blir handlingen trovärdigare.
Rädsla för det nya
Bokens titel till trots är det inte någon helsvart berättelse vi möter. Konceptet ”ung man möter världen” ger rum för en hel del positiva upplevelser – men det är också ett hårt samhälle som skildras. Ibland projiceras rädslan för det nya och okända som närmar sig i sådana företeelsers om Jomalaodjuret som hinner försätta ösamhället i skräck innan besten skjuts och visar sig vara en hund.
I många vuxnas ögon var också musikens nya idoler odjur:
”Rockens pionjärer var odjur och våra fäders recept var att vrålande stortrutar som Elvis och Tommy behövde komma ut till sjöss och lära sig arbeta.”
Någonstans i bakgrunden finns atombomben och det kalla kriget, CIA och KGB.
Vi får också se hur lätt bokens huvudperson blir utmålad som odjur när han och kompisen Hasse går för långt i sin iver att upptäcka det motsatta könets lockande hemligheter. Pojken förpassas raskt till ett lärar- och jordbrukarpar på landsbygden som tar sig an vanartiga pojkar. Dessa ”uppfostrare” bultar vett i honom så grundligt att han får men för livet.
Parellellt med bokens barndomsskildring möter vi den vuxne berättaren som blivit tyst och ensam med sitt handikapp men som verkar ha försonat sig med sitt öde och sin tillvaro som färjförare på en av de smärre linfärjerutterna, på ett flytetyg som hålls i gång med litet friserad resandestatistik.
För berättelse i hamn
Ännu halvvägs in i boken känns det som om Löthman skulle ha vissa svårigheter att hålla kursen. Det stänker väl mycket när han målande lägger ut texten, eller hur man nu skall uttrycka det. I bokens senare del ser läsaren dock sambanden och känner att bitarna faller på plats.
Löthman lyckas föra även den här berättelsen i hamn på ett hedervärt sätt.
