Roman med värmande vemod
Kjell Westö är en god berättare, en av de främsta epikerna som skriver på svenska i dag, skriver Nyans recensent som läst Westös ”Gå inte ensam ut i natten” som kommit på Söderströms förlag i höst.
I slutet av augusti publicerade sju yngre svenska författare ett litterärt manifest i Dagens Nyheter. I ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” lovade författarna att varken skriva deckare eller experimentromaner. De deklarerade att de vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
Jag vill påstå att vi i Kjell Westö redan har åtminstone en författare som svarar mot det som manifestförfattarna efterlyser. Må vara att det inte är något okontroversiellt påstående eftersom jag för bara någon vecka sedan också hörde en av Westös finlandssvenska författarkollegor i en intervju i Sveriges Radio säga att för henne skulle det kännas främmande att kallas ”berättare”.
Kjell Westö är i varje fall berättare. Och en god sådan, en av de främsta epikerna som i dag skriver på svenska. Det bekräftar han också i höstens roman ”Gå inte ensam ut i natten”, som utgör den avslutande delen i det romanbygge i Helsingforsmiljö som inleddes med ”Drakarna över Helsingfors” (1996), fortsatte med ”Vådan av att vara Skrake” (2000) och ”Där vi en gång gått” (2006).
Ser sambanden
För den som läst ”Där vi en gång gått”, med inbördeskriget och den unga republikens första årtionden som fond, är det lätt att se den väv som Westö väver, de samband han vill blottlägga. Detta att ingenting kommer ur ingenting.
I ”Gå inte ensam ut i natten” är det mäniskor i krigsårens, vinterkrigets och fortsättningskrigets slagskugga som för berättelsen vidare. Skickligt berättar Westö om fyrtiotalisterna, som växte upp i hem med fäder och mödrar som på olika sätt sargats av kriget, dessa fyrtiotalister som på sextiotalet växer ur sina tonår och börjar känna att ett nytt samhälle med nya möjligheter börjar öppna sig.
Musiken som nyckel
Det är en tid då inte minst musiken förebådar det nya. I ”Där vi en gång gått” lät Westö jazzen spela samma roll som rocken och popmusiken i ”Gå inte ensam ut i natten”.
Tre av bokens huvudpersoner, Jouni Manner, Ari Wahl och Adriana Mansnerus bildar en sånggrupp och får till och med ut en skiva innan gruppen splittras på grund av politiska karriärsträvanden, sprit och droger. På skivan finns den låt av Ari Wahl som också utgör romanens titel. Musiken blir ett slags nyckel till berättelsen.
Kjell Westö är själv född i början av sextiotalet och det är också den Frank Loman som i bokens andra del blir läsarens ledsagare. Någon självbiografi är det inte fråga om men det känns att Westö här behandlar tider som han själv har egna minnen av.
I kombination med den grundliga research som han tydligen alltid gör tillförs berättelsen trovärdighet.
Fångar läsaren
Liksom i de tidigare delarna i romansviten rör sig Westö hela tiden i gränslandet mellan fiktion och verklighet och klarar balansgången på ett sätt som hela tiden fångar läsaren. Skildringen av ett Helsingfors där svenskan marginaliseras blir särkilt tydlig i den här boken.
För mig känns det nästan som en skönlitterär variant på sociologerna Erik Allardts och Christian Starks studier (för trettio år sedan) om den allt mer marginaliserade och trängda svenska arbetarklassen i den växande huvudstaden.
Vemodets värme
Westö är också bra på människorelationer. Han är inte rädd för att skildra stora känslor. Kärlek, djup vänskap och solidaritet, men också svek och karriärism är viktiga ingredienser i ”Gå inte ensam ut i natten”.
I kombination med det som brukar kallas ”platsens ande” kunde det ligga nära till hands att tala om en nostalgitripp men det handlar om någonting mycket djupare, om vemod. Det positiva vemod som Owe Wickström i fjol ägnade en hel bok – ”Till längtans försvar” – känner jag som en varm underström i ”Gå inte ensam ut i natten”.
