DELA
© Nya Åland

Rik bok om unikt fartyg

Ny bok: ”Sigyn ett lyckosamt skepp”. Stiftelsen för museifartyget Sigyn 2007. 144 s, rikt illustrerad. Författare Jerker Örjans.
Jerker Örjans i Mariehamn hör i dag till landets bästa sjöhistoriska skribenter. Den åländska storbåten, galeasen Albanus och senast Pommern har skildrats i uppmärksammade bokverk under Örjans medverkan.
När han tog sig an 120-årsjubilerande museifartyget Sigyn i Åbo visste man att arbetet var i goda händer och det bekräftas också i den bok, rik på information, som nu utkommit.


Lyckosamt
I viss mening är Sigyn i dag ett ännu mera unikt fartyg än Pommern eftersom hon är den enda bevarade träbyggda barken i världen (senare omriggad till skonert) som gått i fraktfart på världshaven.
Bokens titel är också väl vald eftersom detta med lycka och välgång på de sju haven inte varit tomma ord när det gäller Sigyn. Redan det att ett fartyg byggt i trä 1887 finns kvar i dag är en lycka. Lyckligt var likaså att hon efter en drygt tioårig period med hemhamn i Vårdö på Åland av Sven Andersson lotsades in i Åbo Akademis och dess sjöhistoriska museums hamn.
Sigyn byggdes i Göteborg och sjösattes i juli 1887. Ansvarig för bygget var en dansk skeppsbyggmästare vid namn J.E. Hybe och första redare G.D. Kennedy, på sin tid mycket känd i Göteborg och disponent för Gamla Varvet där bygget skedde. Sigyn blev för övrigt varvets sista nybygge.


”Fina former”
Hon var inget stort fartyg, Sigyn lastade bara 500 ton, men hon var ändamålsenligt byggd, vacker och grundgående. Örjans citerar inledningsvis några talande rader från sjösättningen ur Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning : ”Detta fartyg synes vara ett av de bäst lyckade genom sina fina former och grundgående, varför det bör vara en prydnad för vår handelsflotta”.
År 1887 kunde man redan skönja slutet på segelsjöfartsepoken och särskilt gällde detta de träbyggda fartygen. År 1890, bara tre år efter Sigyns sjösättning, var redan ångtonnaget lika stort som segeltonnaget på världshaven.
Ångfartygen ryckte fram på bred front, men det fanns ännu nischer där man med rätt tonnage kunde finna lönsamma frakter också under segel. Trälaster av olika slag, bunkerkol för ångfartygens kolhamnar, styckegods, socker, salt, kaffe, med mera hörde till sådant som Sigyn seglade över världshaven. Partier som var för små för de stora ångfartygen, gärna från hamnar med ringa djup kunde hon ta sig an.
Örjans skriver:
”Så länge sparrar och plankor lyftes över relingen en och en eller stacks in genom små portar i stävarna, var trälasterna ingenting som ångfartygsredare med stora kapitalkostnader hade intresse av. Segelfartygen tog det gods som var besvärligt att lasta och stuva och gick ofta till primitiva hamnar där avsaknaden av kajer eller andra faktorer försvårade lasthanteringen.”


Sammanhang
Citatet är representativt för Jerker Örjans sätt att skriva. Han nöjer sig inte bara med att redogöra för ett skeende utan vill som en god folkbildare förklara sammanhangen för läsaren.
Detta skrivsätt kommer också till synes när Örjans i ett fylligt kapitel berättar hur man byggde ett träfartyg vid tiden för Sigyns tillkomst. Kapitlet ”Från skog till skuta” blir mycket mera än bara en beskrivning av detta skeppsbygge. Samma lovvärda upplysningsambition finns också i flera andra avsnitt i boken, inte minst när författaren i kapitlet ”De bodde och arbetade ombord” berättar om de arbetsmässiga och sociala förhållandena ombord på ett segelfartyg där ”förut”och ”akterut” betecknade klara skillnader i uppgifter och rang.
Genom att lägga pussel och använda sig av olika tillbudsstående källor lyckas Örjans ge en god bild av Sigyns öden och äventyr både på världshaven och senare i Nordsjö- och Östersjöfart.


Museifartyg
De avslutande kapitlen handlar om fartygets tid som museifartyg. Intressant är att notera att man under de första efterkrigsåren, då efterfrågan på tonnage var stor, hade planer på att på nytt sätta Sigyn i kustfart. Ägaren lockades av möjligheten att på detta sätt få in medel för att restaurera och upprätthålla museifartyget.
Hon förblev dock museum och tidens tand skulle småningom ge henne en allt fulare ”kattrygg” som slutgiltigt kunde botas genom den nya flytdocka hon fick i mitten av nittiotalet och den omfattande renovering som genomfördes i Sjökvarteret i Mariehamn några år senare. Vid den renoveringen förnyades nästan en femtedel av allt trävirke i skrovet.
I dag är förutsättningarna för Sigyns bevarande bättre än de någonsin varit under hennes 68 år som museifartyg, konstaterar Örjans avslutningsvis.
Att det fanns och finns något att bevara kan man till stor del tacka Sven Andersson, skeppsredarson från Norrgranö i Vårdö som fick studera tack vare Vårdöfödda musikprofessorn Otto Andersson, som också adopterade honom i vuxen ålder. Det var Sven Andersson, som från 1936 byggde upp Sjöhistoriska museet vid Åbo Akademi, som insåg Sigyns musaela värde och såg till att hon 1939 kunde inköpas till museet.
Säljare var fyra bröder Eriksson i Grundsunda, då fartygets huvudägare. Till Åland och Vårdö hade Sigyn kommit 1927, inköpt av Arthur Lundqvist i Vargata och den sista som var redare för henne var Fredrik Wennström, även han från Grundsunda.
”Sigyn ett lyckosamt skepp” är en innehållsrik men också vacker bok. Henry Forsell, även han med gedigna sjöhistoriska insikter, står för den lyckade grafiska utformningen.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax