DELA
© Nya Åland

Relationsmässigt elände med feministisk uppmaning

I sin ”Utblick från Stockholm” skriver Nyans Alice Sundman om uppsättningen av ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på stadsteatern.
– Mitt i pjäsens relationsmässiga elände ser jag en feministisk uppmaning och ett belysande av ett beroendeförhållande som vi ännu inte kommit till rätta med, skriver hon.
På bilden Pia Johansson och Dan Ekborg.


Gör något själv då!
Jag kan inte låta bli att känna en viss – för att inte säga rätt stark – irritation över Marthas (Pia Johansson) förhållningssätt i pjäsen ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” För varför i hela friden ska kvinnan bli till genom mannen?
I Edward Albees pjäs, regisserad av Sofia Jupither på Stockholms stadsteater, haglar sarkasmerna och elakheterna. Martha och George (Dan Ekborg) har bjudit hem Lillan (Liv Mjönes) och Nick (Shebly Niavarani). I stället för en trevlig efterfest får vi bevittna en relation i sönderfall. Och inget är för heligt för att vändas ut och in på inför utomstående; Martha och George hänger skoningslöst ut varandra, båda beredda att förnedra och förgöra den andra.
Allt bottnar i besvikelse och bitterhet. Bådas besvikelse över barnet som aldrig blev – utom i fantasin. Och Marthas bitterhet över att George aldrig lyckades göra den karriär hon hade räknat med.
Pjäsen sattes upp på Broadway 1962, och kritiserades för den destruktiva tematiken och det, på den tiden, grova språket. 1966 filmatiserades den med Elizabeth Taylor och Richard Burton som Martha och George, och efter det har den satts upp ett antal gånger.
Man kunde tycka – eller i alla fall hoppas – att de båda äktenskap som skildras skulle ha förlorat i aktualitet, att Marthas beroende av makens status skulle vara något vi studerar med förundrade ögon.
Men icke. Och det är här min ilska hämtar sin näring. För visst är det fortfarande så att kvinnan alldeles för ofta är beroende av sin mans status. Och det är här jag vill ropa till inte bara Martha, utan till alla kvinnor, att det viktiga är att skapa sitt eget liv, att hitta betydelsen i sig själv. Bara så, tror jag, kan vi leva i jämbördiga relationer.
Så, mitt i pjäsens relationsmässiga elände ser jag en feministisk uppmaning och ett belysande av ett beroendeförhållande som vi ännu inte kommit till rätta med.
Edward Albee, själv homosexuell, skildrar två heterosexuella par. I pjäsens programblad citeras ur en intervju där han får frågan om hans äktenskapspjäser handlar ”om äktenskap i heterosexuell mening – eller snarare institutionell mening” eller om de handlar om ”långvariga relationer i allmänhet”. Albees svar är att han ”inte kan se någon större skillnad” och att han själv ”levt i ett förhållande i trettiotre år, lika giltigt, lika tre-dimensionellt och lika starkt som vilket heterosexuellt förhållande som helst”.
Jag kan tänka mig att alla inte vill hålla med honom på den punkten. Några av dem som inte gör det kanske tar till klyschan att homosexualitet är ”onaturligt”.
För dem som vill utmana sina fördomar om vad som är naturligt och onaturligt kan jag rekommendera den uppmärksammade utställningen ”Rainbow Animals” på Naturhistoriska Riksmuseet. Den handlar om homosexualitet bland djur och visar med all önskvärd tydlighet att homosexualitet i djurvärlden är relativt vanlig.
Djur som vargar, valar, delfiner och apor kan ha både heterosexuella och homosexuella beteenden – giraffer, kungspingviner och skrattmåsar likaså. Så den som vill hålla fast vid fördomar om homosexualitet får vässa argumenten rejält – att kalla det onaturligt håller inte längre.