DELA
© Nya Åland

Recension: Vägar till ett förnimmande du

Skönlitteratur
”Meridian: samlad prosa”
Paul Celan
Översättning: Lars-Inge Nilsson
Ellerströms förlag
78 sidor
Jag har tidigare bara flyktigt intresserat mig för Paul Celans författarskap – kanske är det därför jag blir alltmer chockad efter några genomläsningar av boken. Upplevelsen beror också på kvaliteterna i översättningen –det är inte lätt att hitta något mer tydligt och träffsäkert skrivet på svenska än dessa Paul Celans prosatexter i Lars-Inge Nilssons översättning.

Såväl
Lars-Inge Nilssons svenska översättningar av prosatexterna som de tyska originaltexterna passerar med den andra enkelhetens klarhet alla mina försvarsverk.
De skrämmer och helar. Och skrämmer igen. Skrämmer på ett sådant vis att det går att förnimma en realistisk hoppfullhet.
Paul Celan tillbringade två ungdomsår i arbetsläger medan hans föräldrar dog i koncentrationsläger. Han skriver att ”språket, förblev oförlorat, ja, trots allt. Men det måste nu gå igenom sina egna svarslösheter, gå igenom det fruktansvärda förstummandet, gå igenom det dödsbringande talets tusen mörker.
Det gick igenom och gav inga ord ifrån sig för det som skedde; men det gick igenom detta skeende. Gick igenom och kunde åter träda i dagen, ’anrikat’ av allt detta”.

Med ett
på så vis av stumheten inför vad som skedde anrikat språk söker Celan skriva dikter och skissera en verklighet möjlig att leva i. Celans prosatexter och dikter fångar upp och möter läsaren i den avgrund som med hans bottenlöst förtvivlande humor visar sig vara himmel – i en hoppfullhet – i poesins helande tillflykt.
Det handlar för Paul Celan om att med sin existens gå ”till språket, sårad av verklighet och sökande verklighet”. I Celans prosatexter finns en stark betoning av det förnimbara: i talets skyggande kreaturlighet, och i respekten för äktheten och outgrundligheten i den omvärld som dikten vänder sig till.
”Jag ser ingen principiell skillnad mellan en handtryckning och en dikt” skriver han. Här framträder den unika individen som söker det unika outgrundliga i andra individer, den förnimmande själen som med sin stumhet och röst söker en möjlig väg.

I Paul
Celans prosatexter möter man en själ som sänder ut chockerande ärliga dikter – han liknar sina dikter vid flaskposter – i en vag förhoppning att de ska driva till andra själars ”hjärteland”. Här finns en medryckande strävan i riktning till en verklighet som kan tilltalas, på väg till ett du som kan svara, åkallande en tillvaro som kan inge hopp.
Jag tänker att vad Celan i dessa prosatexter gör för läsaren kan belysas med hans ord om vad de franska psykiatrerna inte förmådde göra för honom under hans sista, desperata, år – ”Du kennst meine Verfassung. Du weißt, wie es dazu gekommen ist, die Ärzte haben da viel zu verantworten, jeder Tag ist eine Last … die Zerstörungen reichen bis in den Kern meiner Existenz. Man hat mich zerheilt”.
Vad Celan menade att psykiatrin inte förmådde göra för honom är just vad hans texter gör för läsaren. Ofta ger ju människor till andra just vad de själva önskar få. Och så är det även med poeten Paul Celan. Hans texter tilltalar kärnan i existensen, föreskriver inte, men tröstar och öppnar ögonen för en bättre verklighet.

Cecilia Elise Wallin

1 KOMMENTAR

Comments are closed.