DELA
© Nya Åland

Premiär för stor orkester i Alandica

– Historiskt kan man kalla det första besöket av en fullskalig professionell orkester i Alandica. Men det var också ett test för den nya salen och min nyfikenhet var stor.
Konserten startade med Sibelius tondikt ”Barden” och en stunds lyssnande bekräftade tidigare erfarenheter: Salen har en klar och tydlig, men torr akustik, skriver Nyans recensent.
Efterklangen är för liten, vilket även gör att starka nyanser inte bär som de skall. Detta blev speciellt tydligt senare i konserten, i de mäktiga brasspartierna i Sibelius andra symfoni.


Sporrade musiker
Detta sagt är dock allt otrevligt avklarat. För faktum är att orkestern under sin energiska kapellmästare inte tummade ett smack på kvaliteten. Man gav järnet och jobbade sig svettig för att ge den kulturhungriga publiken nåt att tugga på. Och här måste man faktiskt konstatera att den lilla scenen och lite burkiga akustiken gav musicerandet en kammarmusikalisk och lyhörd prägel.
Det faktum att även små inexaktheter hörs kanske sporrade musikerna till ett väldigt fokuserat spel. Orkestern och kapellmästaren jobbade på riktigt tillsammans och det var också tydligt att de uppskattar sin nya chefdirigent.
Sibelius ”Barden” är med sitt minimalistiska tonspråk en ny och sympatisk bekantskap för mig. Musik behöver inte vara överöst med teman för att fungera. Här är det mera tonfärger som avlöser varandra med harpans magiska klang i centrum.


Virtuost på cello
Efter detta var det dags för kvällens solist. Finland har traditionellt fostrat väldigt många duktiga cellister. En av dem är unge Tuomas Lehto, som världsvant äntrade scenen och brände av en supervirtuos version av Tjajkovskijs ”greatest hit” för cello, Rokokovariationerna.
Vi fick ju höra denne fullblodsmusiker redan förra året på en recital på musikinstitutet, dit han inbjudits av sin gode vän, cellisten Tomas Nunez.


Fräsch symfoni
Efter pausen var det dags för en av Sibelius ”greatest hits”, nämligen andra symfonin. Glädjande fräsch lät musiken i händerna på denna orkester, som inte visade några som helst trötthetstecken efter att ha gjort Mahlers krävande femma i Stockholm.
Klart är även att Storgårds aldrig skulle tolerera ett slentrianmässigt genomspel av detta ofta spelade verk. Orsaken är att musiken är så bra: Massor av tematiskt material som på ett snillrikt sätt knyts ihop till en helhet. Nyanser, rytmik, mäktiga bleckackord, smekande stråkpartier, färgrika träblåsteman.
Publikens idoga applåder belönades med ett extranummer, ett Adagio av Pacius. Det var ett kort, vackert och finkänsligt stycke där stråkarna fick visa upp sina klangliga färdigheter.


Ökad livskvalitet
Redan första gången jag steg in i Alandica tyckte jag att Åland hade tagit ett steg in i ”stora världen”. Salens interiör och foajén har nånting av storstad över sig, och kan vi lyckas få en kontinuitet även på det musikaliska innehållet så blir det ett ytterligare lyft för livskvaliteten här på holmen. Väntar med spänning på nästa orkesterbesök!

STEPHAN KEMETTER

kultur@nyan.ax

erkki.santamala@nyan.ax