DELA
© Nya Åland

Poetiskt förtätat kammarspel

Sanna Tahvanainens debutpjäs ”Längst in i lekstugan”  gästspelar nu på Åland med Teater Viirus. Onsdagens föreställning i Ålands museum lockade en fulltalig publik. I kväll, torsdag, ges pjäsen en andra gång.


Vad är väl en kyss, som ett ord, men närmare huden.
Vad är väl ett hjärta, som ett ljud, men närmare havet.
En vattentung blomma, dallrande och ensam i natten.
Beredd att när som helst falla.

Den poetiska inramning, den början och det slut, som Sanna Tahvanainen ger sin enaktare ”Längst in i lekstugan” stannar i minnet. De utvalda orden, spörjande och beskrivande, blir en vägledare genom denna lågmält berättande föreställning där två unga människor inför sin tvååriga bröllopsdag, papparsbröllopet, liksom tar oss vid handen och vandrar in och ut i den lilla världen och den stora välden med dess ljusa och mörka dagrar och slagskuggor. Vad som är dröm, vad som är karikerat vad som är vardagsverklighet blir aldrig för tydligt. Den riktiga världen är kanske aldrig riktigt riktig och den drömda aldrig blott och bart en dröm?


Kammarspel
Det är ett slags kammarspel som Sanna Tahvanainen skrivit och där passar associationerna till lekstugan, till den trånga och trygga värld som många av oss någon gång upplevt, väl in. I lekstugan måste man vara nära, som det också sägs i pjäsen. Till lekstugan kan man fly och söka skydd, åtminstone i tankarna.
Sanna Tahvanainen själv har i olika sammanhang understrukit den del i föreställningens tillblivelse som regissörssamarbete mellan Cecilia Paul och Cezaris (regissören Cezarijus Grausinis från Litauen) haft. Avskalat och välfungerande är det.


Behärskat
Skådespelarna i pjäsens två roller, Cecilia Paul och Henrik Heslius gör också de en viktig medskapande insats när de med små medel, för det mesta lågmält och behärskat men ändå mycket uttrycksfullt och tydligt, gestaltar sina roller. Som åskådare är det ibland svårt att slappna av och andas under den trekvarts timme långa föreställningen eftersom man är rädd för att missa något och tappa tråden. Men så skall det ju vara i ett förtätat kammarspel där aktörerna hela tiden befinner sig på scenen och varje gest,varje förändring i mimiken registreras.
”Långt in i lekstugan” ges ännu i kväll innan turnén går vidare.

”Längst in i lekstugan”
av Sanna Tahvanainen, gästspel av Teater Viirus, Ålands museum den 2 april. Regi: Cecilia Paul och Cezaris, på scenen: Cecilia Paul  och Henrik Heselius, scenografi: Pjäsens arbetsgrupp, ljus och ljus Janne Teivainen, musik och teknik: Henrik Heselius. (Urpremiär i Borgå den 6 mars.)

jan.kronholm@nyan.ax