DELA
© Nya Åland

Poetisk prosa av Kent Danielsson

Kent Danielsson (bilden) utkom på torsdagen med ”Balladen om Bel Ols”, en prosapoetisk berättelse, på Söderströms förlag. Carina Karlsson har läst den.
Efter tre sinnliga, egensinniga och kritikerrosade diktsamlingar har Kent Danielsson greppat prosan i en legendartad berättelse, ”Balladen om Bel Ols”, som utkommer i dag. Danielsson har inte tagit något drastiskt steg bort från poesin, utan snarare har han gett sitt språk en något lösare tygel och låter det blomma ut i slingor och mönster, men med bibehållen laddning och täthet. Han lyckas därmed ge sin berättelse en intensitet som drabbar läsaren i djupet.
Jag har hängt upp ett citat av Jorge Luis Borges ovanför mitt skrivbord. ”En man bestämmer sig för att avbilda världen. Under årens lopp fyller han ett tomrum med bilder av landsdelar, riken, berg, havsbukter, skepp, öar, fiskar, bostäder, redskap, himlakroppar, hästar och människor. Strax före sin död upptäcker han att denna tålmodigt hopkomna labyrint av linjer tecknar bilden av hans eget ansikte.” Detta citat kunde tala för Kent Danielssons bok.


Väg tillbaka
Målarsonen Beleye Golubi, den vita duvan, får i tidiga år sin syn förmörkad av en outhärdlig upplevelse, ett ofattligt och vansinnigt dåd. Och han förlorar sej. Vi får sedan följa hans väg tillbaka, tillbaka till sin egen kropp, tillbaka till människorna i en karg och förödd skärgårdsmiljö, fram mot helande och återuppbyggnad. Den kloka och vårdande Arma Mattsdotter i den halvt nerbrända prestgården är en räddare i nöden. Och den hjälplösa Lilya Yerina som lämnas i Bel Ols´ vård blir till slut den förlösande. Mycket känsligt och klokt beskriver författaren denna process från fullständigt kaos och förlamning till hemkänsla och förmågan att älska.
Kent Danielssons språk har en ursprunglighet som för tankarna till bibeltexter eller till de isländska sagorna, och som känns oundgänglig för trovärdigheten i denna arketypiska berättelse om grymhet, livsvilja och godhet. Samtidigt finns i texten en kroppslighet som ger liv och närvaro. Danielsson låter citat av den florentinske målaren Cennini (ca 1370-ca1440) och av munken Theophilus Presbyter bryta in i berättelsen, och de beskrivningarna om hur man tillreder färger och målar hudfärg på mur är förunderligt vackra, ja till och med gripande, i detta sammanhang.
Balladen om Bel Ols öppnar valv bakom valv i mej, oändligt, för att travestera Tomas Tranströmer. Kent Danielsson har skapat en stor läsupplevelse, för min del den största på mycket länge.

CARINA CARLSSON