DELA
© Nya Åland

På Pellas växer pjäsen fram ur gruppen

”Lössen kommer” är titeln på den nya pjäs som Pellas ladugårdsteater har premiär på nu på lördag. Den kunde kanske lika väl ha hetat när kriget kommer eftersom den handlar just om det, om hur kriget kommer också till en liten åländsk by och påverkar människornas vardag.
Ett centralt tema i föreställningen kommer flyktingfrågan att utgöra, högaktuell också i dag.
Mirjam Öberg, som tillsammans med regissören Kent Ekberg står för manuset, har själv minnen från en flyktingtillvaro eftersom hon hörde till de 400.000 karelare som måste evakueras från Karelen och finna nytt fotfäste på annat håll i landet.


Alla delaktiga
Någon riktigt vanlig rätlinjig pjäs är det inte som ladugårdsteatern bjuder på denna gång. Det blir en föreställning där inte bara Öberg och Ekberg står för intrigen utan där alla de nitton på scenen är i högsta grad delaktiva i föreställningens utformning.
Lägg därtill att man på Kent Ekbergs förslag gjort en djärv rockad i ladugården, flyttat caféet till fähusdelen och byggt upp en helt ny spelplats i ladan där man tidigare serverade kaffe. På det sättet får man ordentligt med takhöjd och luft.


Nytt arbetssätt
Om processen bakom pjäsen säger Mirjam Öberg att hon aldrig arbetat med någon annan pjäs på samma sätt.
– Jag och Kent har under vintern och våren träffats och suttit mitt emot varandra och pratat igenom berättelsen och den har fortsatt att leva också efter att vi började öva, därför vill jag också att vi båda står som manusförfattare, säger hon.
Under arbetets gång har flyktingtemat blivit allt viktigare, konstaterar hon och Kent Ekberg säger för egen del att han lärt sig massor om historien och om kriget.
– Det har varit spännande. Tänk att 400.000 människor måste lämna Karelen. I Sverige vet de flesta ingenting om det, säger Ekberg som själv kommer från Stockholm.


Glädjen viktig
I pjäsen får vi följa livet i byn Viken från strax före midsommar 1941, alltså på tröskeln till fortsättningskriget. Det kunde tänkas bli dystert, men inte enbart.
– Att ta vara på nuet och dess glädjeämnen gör att man orkar bära även smärtsamma minnen, säger Ekberg och hänvisar till sina egna erfarenheter av de regiuppdrag han haft i Sydafrika.


Folklig teknik
Som regissör hör Kent Ekberg till dem som inte kommer med allt fixt och färdigt. Han beskriver sin arbetsmetod som ”kollektivt bildberättande”, grundad på en folklig berättarteknik där gruppens medlemmar skapar föreställningen i relation till varandra. Principen är att alla som vill vara med skall få vara det.
– Jag har jobbat med den här tekniken i 25 år nu och vet att det kan kännas lite pirrigt men samtidgt är det härligt.
Det handlar om att ta vara på gruppens erfarenheter. I det här fallet av kriget och dess minnen. I ensemblen finns några som har egna minnen av kriget och betydligt flera som har krigsminnen genom föräldrars eller far- och morföräldrars hågkomster.


Inspirerande
Bland de nitton medagerande i pjäsen verkar man inspireras av arbetssättet:
– Det blir klarare och klarare för varje dag, det rör på sig, säger Natalie Hellström.
– Helt annorlunda, lite förvirrat men roligt, säger Gunilla Johansson.
– Fantastiskt! Ingen har någon egentlig huvudroll. Alla behövs, säger Gun Holmström.
Kent Ekbergs sammanfattar för egen del med att säga:
– Det är härligt att göra någonting som lever på scenen. Vi bygger det vi gör på lek, men allt vi gör gör vi för vår publik.
Premiär är det på lördag kl 19 och sedan ger man ytterligare nio föreställningar till den 26 juni.

TEXT OCH FOTO:

jan.kronholm@nyan.ax