Om Joss Stone vuxit upp i Strandnäs hade Minnalisa Ferna kanske vunnit
Ny skiva med Minnalisa Ferna, sång.
Medverkande: Erik Lindeborg (piano), Kristiam Lind (bas), Robert Ikiz (trummor)
2014
Åländska utbildade operasångare finns det många av. Åländska utbildade sångare i ett afro-amerikanskt idiom är inte fullt så talrika. Det är väl Johanna Grüssner, då. Och Minna-Lisa Ferna, som nu begår skivdebut i eget namn. Båda har studerat vid Berklee i USA, och båda bor numera i Sverige. Där Johanna Grüssner kan sägas sjunga jazz på engelska och visor på svenska, är Minnalisa Fernas föreliggande debutskiva mer komplicerad.
Fernas hemmaplan är engelskspråkig soul med mycket energi och ljudvolym i sången. Dock finns här också lite rättfram svängjazz, en nypa pianopop, en skitig blues och ett par känslosamma ballader.
Följer man det musikaliska spåret bakåt i tiden dyker namn som Joss Stone, Chaka Khan, Dionne Warwick, Dusty Springfield och Aretha Franklin upp som referenspunkter. Stora namn med stora producenter (och stora budgeter) i ryggen på sina skivor.
Musikerna på ”Going up” är hämtade från de senast etablerade kretsarna av unga jazzmusiker i Stockholm. Här ligger ett av skivans stora problem: kompet och sången vill olika saker och drar åt olika håll. Ferna fraserar ganska pådrivande, med ganska mekanisk åttondelsunderdelning, precis som brukligt är i soul där sången backas upp av ett stadigt rullande komp. Trion spelar å sin sida jazzigt bakåtlutat: Erik Lindeborgs pianospel är plastiskt och passar till Kristian Linds elastiska basgångar, men det är alldeles för böjligt och undflyende för att komplettera Fernas framåtlutade sång. I mitten ligger Robert Ikiz trummor och neutraliserar anrättningen.
I jazzmässiga nummer som ”Far away from my heart” blir det slitandet tydligast, medan samspelet funkar fint i spår som ”Fade away”, där kompets driv inte ligger i underdelningen, utan i markeringen av stadiga taktslag.
Kompositionerna i sig representerar sannolikt Fernas konstnärliga jag, men presentationen och förpackningen gör inte det konstnärliga rättvisa. Det framstår ganska tydligt att en utomstående producent hade varit bra; någon som hade kunnat hålla alla infall i styr och samlat bitarna till en samverkande helhet.
Mixningen på skivan är också ett symptom på detta: sången har försetts med rätt mycket effekter och processning, som på vilken soulplatta som helst, liksom kontrabasen, som gjorts stor och fet. Pianot låter däremot ständigt ganska tunt och livlöst. Det hela låter lite obalanserat och understryks av att låtarna har olika sound. En samlande struktur saknas.
Men låtarna, då? Och sjunger hon bra, då? Jo, hon sjunger bra, riktigt bra. Rösten är fin och hon kan använda den: tydlig men ändå avspänd artikulation, fyllig klang i alla lägen, välkontrollerad dynamik. Ibland hade ett tuffare (och större) komp varit på sin plats, som gett en hårdare backning och lockat fram mera blues och råhet ur Fernas röst. Sjungandet är helt i klass med hur det låter ute i ”stora världen”.
Låtmaterialet, skrivet och arrangerat av Ferna, är gedigna soulpoplåtar. Varierat, välarbetat och rejält. Melodierna är stilenliga och kunde lika gärna ha kunnat höras på någon amerikansk majorartists platta.
Texterna handlar med Fernas egna ord ”om saker som kan hända i en människas vardag” och utgör ”en slags dagbok över de senaste tio åren av mitt liv”. De funkar fint ihop med melodierna och bildar starka låthelheter.
Håller de åländska utbildade afrosångerskorna samma nivå som sina operasjungande generationskolleger? Jadå, utan tvekan. Att ”Going up” känns lite blek jämfört med de stora internationella kanonerna är nog ofrånkomligt. Tänk istället såhär: Hade Joss Stone vuxit upp i Strandnäs och som 30 gjort en debutplatta med samma budget som Minnalisa Fernas, så vete fåglarna vem som gjort det bäst.
Fredrik Erlandsson
