DELA

Ny bok om Penangs sista seglats

Karl-Olof Karlsson har på förlaget Litorale kommit med en bok om den åländska barken Penangs sista resa. ”Dödlig seglats – En skildring av segelfartyget Penangs sista resa till Australien” är titeln. Jerker Örjans har läst boken. (Bilden, som ingår i boken, är ur Ålands sjöfartsmuseums samlingar.)
Den 2 juli 1940 lämnade Gustaf Eriksons bark Penang Sydaustralien i vetelast. Fartyget hördes aldrig mera av.
Den 25 augusti 1941 förklarades fartyg och besättning förlorade men ännu fanns det sådana som hoppades – kanske att en make eller en son satt i ett fångläger någonstans. Det rådde brinnande krig.


Brevväxling
Karl-Olof Karlsson i Vallentuna baserar sin bok ”Dödlig seglats” på brevväxlingen mellan sin far, Penangs befälhavare Viktor Karlsson, och Dorothy Laird i Skotland. Dorothy Laird hade tidigare gjort en lång resa med Penang och det är uppenbart att de två stod varandra mycket nära.
Kapten Karlssons brev är närmast öppenhjärtiga dagboksanteckningar gjorda under Penangs sista resa Göteborg-Middlesborough-Mauritius-Madagaskar-Nya Zeeland-Australien. Mestadels är det författarens – sonens – röst vi hör men det finns några direkta citat och ett brev i faximil som visar att Viktor Karlsson var en utmärkt stilist som väl behärskade det engelska språkets nyanser.


Bildat sjöfolk
Det slår en åter vilken begåvning och bildning det fanns hos segelskutornas sjöfolk. Elis Karlsson skrev ”Mother Sea” (”Havet är mitt hem”) på engelska – av en del ansedd som det bästa som någonsin skrivits om 1900-talets segelsjöfart, hans bror K.V. Karlsson var en bokligt bildad man, Carl Granith skrev artiklar i internationella tidskrifter, och så vidare.
Viktor Karlsson på Penang läser Charles Darwins ”Om arternas” uppkomst (naturligtvis på engelska) och är övertygad om att författaren vet mera om gud än mången teolog. Han beklagar att han inte fått tag i Hitlers ”Mein Kampf” på originalspråket utan tvingas läsa en något förkortad version på engelska.
Den 1 september 1939 ligger Penang vid ekvatorn. Befälhavaren hör i radion om utbrottet av andra världskriget men han förmår inte berätta detta för sin besättning förrän efter linjedopet.
I sin dagbok skriver han: ”Jag vägrar fortfarande att tro att det är sant. Det verkar så otroligt omöjligt att dårskapen så fullständigt skall regera världen.” I fartygets radio kan han höra Hitler och Göbels i Berlin. Om den senare skriver Karlsson att han talar som till 14-åringar.


Torparson
Viktor Karlsson kom – liksom nämnda sjökaptener – ur enkla förhållanden, hungern var inte okänd i det torp i Saltvik där han föddes. Ändå umgås han obehindrat med samhällets absoluta toppar men, märk, utan att förlora sin förmåga att kritiskt bedöma det han ser och hör.
Vi skall minnas att detta är segelsjöfartens allra sista tid och de stora segelskutorna och deras besättningar väckte uppmärksamhet och beundran i alla världens hamnar. Viktor träffar guvernörer och borgmästare. I Nya Zeeland håller han föredrag och gör radioprogram.


Slarv med bildtexter
Dorothy Laird skänkte en samling utomordentliga fotografier och en vacker modell av Penang till Ålands Sjöfartsmuseum. Många av fotografierna är fint reproducerade i boken, tyvärr nästan alla med felaktiga bildtexter.
Författare som inte är bosatta på Åland har ibland en något respektlös syn på oss och på vår sjöfart. Därför skall man läsa Alex Hurst, Alan Villiers och varför inte Karl-Olof Karlsson. I ”Dödlig seglats” får man också veta vad en viss redare höll på med när ljuset plötsligt tändes under en visning av skioptikonbilder på Societetshuset 1939.
År 1971, efter 31 år, fick mysteriet med Penangs försvinnande sin lösning. Men den skall vi inte avslöja här.

JERKER ÖRJANS


kultur@nyan.ax