DELA
© Nya Åland

Nostalgitrippar på Bastun

Konsert. Sega Gubbar, Flanell, Bandet och Teach Boys på pub Bastun, fredag kväll.


Man borde man ha vett att komma i tid när det är lärare inblandade.
Med ett så här späckat program är det ingen idé att låta publiken vänta. Litet efter åtta är alla sittplatser i salen upptagna och jazzensemblen Sega Gubbar är mitt uppe i sitt set. Och de tycks ha hittat sin nisch:
Dyster gladjazz.
Den på pappret sprittande tradjazzen framförs med stort allvar och publiken iakttar största möjliga tystnad. Det ser ut som en scen ur en Kaurismäkifilm, och det är möjligen en konst att spela så här tillbakalutat.
Bandet har ingen brådska att ta sig till The Sunny Side Of The Street. På Do You Know What It Means To Miss New Orleans missar medlemmarna så mycket att låten faller sönder i sina beståndsdelar och blir ett fri jazz-experiment. Saxofonisten Tom Eckerman får publiken att klappa takten tills bandet kommer upp på banan igen.
I stället för jazz – förvirring. Fascinerande.


Solbacka-hits
Akustiska trion Flanell tycks ha hämtat delar av sin repertoar från Solbacka cirka 1978. A Little Bit More, Before You Accuse Me, I Saw Her Standing There levereras rakt upp och ner. Först trevande, som om man testar ljudanläggningen, och sedan med mera j-ranamma. Leif-Anders Mattsson i mitten utstrålar ledarskap men sången delas med Kjell Nilsson och Olof Lindqvist.
Passande nog är det polisen Lindqvist som sjunger sista versen i Wonderful Tonight, den om att låta den nyktraste i sällskapet köra hem från festen.
Men när Flanell blivit varma i kläderna är det dags för nästa band. Kjell Nilsson kör ett dubbelpass och byter till elgitarr när Teach Boys spelar covers från tidiga Fleetwood Mac till Bo Kaspers. Sune Aléns akustisk gitarr klingar behagligt och ger bandets långsamma version av Green Days Time Of Your Life en viss Tom Petty-touch.
Men sången når knappt ut. Alla fyra sjunger, till och med Stig Wennström som inte har någon mikrofon, men ändå är det svårt att höra vad de har på hjärtat. Tydligen litar man på att ljudanläggningen skall kompensera de försiktiga vokalerna. Det gör den inte.
Jag antar att jag hör fel när Teach Boys sjunger ”låt mig få komma på din arm” i en Björn Afzelius-låt.


Bäst till sist
Arrangörerna sparar det proffsigaste till sist. Om någon missat att Guy Karlsson gillar Beatles så räcker det med höra den här raden av ganska hårda rocklåtar som Beatles antingen skrev eller satte sin prägel på – Bad Boy, Slow Down, Ain’t Nothing Shakin’ But The Leaves On The Trees och så vidare.
Kille Williams och Loffe Karlsson gör snygga grejer på sina Gibsons och Stefan Lunds leadsång imponerar.
Loffe Karlssons dotter Sara på kompgitarr ser ut att som hon skulle vara inlånad från ett gothband.
Förresten, är det någon annan än jag som tycker att Guy liknar Sting med sin Höfnerbas och vita t-skjorta?

PATRIK DAHLBLOM