Ingen nöjessommar utan Made In Thailand
Den åländska sommaren vore sig inte lik utan coverbandet Made In Thailand på Dinos.
Nu är de här igen. Vi ringde till gitarristen Yai.
Ni måste vara det flitigaste rockbandet på Åland. Hur många spelningar har ni gjort på Dinos?
– Det är svårt att säga. Några hundra? Kanske. Jag har inte räknat.
Använder du öronproppar?
– Nej. En del av upplevelsen försvinner när man har hörselskydd, man hör inte hur gitarren verkligen låter. Men jag spelar inte speciellt högt jämfört med andra.
Så du är inte rädd för hörselskador?
– Jag borde väl vara det. Men jag är det inte nu i alla fall. Sådan är människan. Kanske jag börjar fundera på sånt litet längre fram.
Vilken är den mest önskade låten när ni spelar på Dinos?
– Black Sabbaths Paranoid, det är nummer ett. Det går inte en kväll utan att någon frågar efter den. Och förstås, mycket Iron Maiden och AC/DC.
Du är bandets enda gitarrist. Blir det inte svårt att spela Maiden och annat där låtarna ofta byggs upp kring två eller flera elgitarrer?
– Det går inte alltid att kopiera arrangemangen rakt av. Men jag lyssnar noga på låtarna och melodierna, kombinerar grejer och spelar kanske litet annorlunda ackord än vad gitarristerna gör på skivorna.
Är du en renodlad hårdrockare?
– Inte nu längre. Numera lyssnar jag på all sorts musik, från rock till blues, från Jimmy Page till Stevie Ray Vaughan.
Hur får du tiden att räcka till när du har ett företag att sköta (Mike & Yais Bilvård ) samtidigt som bandet spelar halva natten på Dinos?
– Företaget går bra så det var meningen att en kompis skulle komma hit och spela i stället för mig i sommar. Men av olika orsaker så har det inte löst sig. Så jag spelar på Dinos i år också, men inte varenda kväll. Bulten (från det åländska coverbandet &) skall hoppa in då och då. Jag kan inte spela till halv fyra och sedan gå på jobb klockan åtta på morgonen.
Vad säger ni om någon i publiken vill höra Abba eller Elton John?
– I Thailand brukade vi spela all möjlig lätt partymusik – reggae, Bob Dylan, Van Morrison – allt som folk ville höra. Men när vi kom till Åland såg vi att publiken på Dinos inte ville höra sånt. Så fort vi spelade något som inte var tillräckligt hårt såg man att de tänkte ”Vad håller ni på med? Det här en rockbar” (skratt). Vi anpassade oss snabbt.
