DELA
© Nya Åland

Dregens energi smittar av sig – till slut

– Vad kul att vara tillbaka på Åland, Nordens eget Texas, hälsar Dregen det välfyllda publikområdet efter öppningslåten ”Divisions Of Me”.
Det är första gången på ett tag han uppträtt här, och första gången som soloartist vilket han också pekar ut, men han verkar glad över att vara tillbaka.
– Åland har en speciell plats i mitt hjärta, erkänner han för publiken.

Inspirerad rock
Det märks att han älskar det han gör. Genom hela spelningen har han den energi och entusiasm man vill se på en rockkonsert och bandet matchar honom.
Och rock är det. Musiken, som främst kommer från hans självbetitlade soloskiva, låter och känns som den naturliga utvecklingen av sjuttio- och åttiotalets hårdrock.
Och trots att mycket av det kunde vara klyschigt har han satt sin egen twist på det. Det långa bluesjamet på ”Flat Tyre On A Muddy Road” kunde ha blivit en utdragen Led Zeppelin-referens men känns istället inspirerat, och lyses upp av detaljer som när Dregen spelar på en tom vinflaska.
Han snor Chuck Berrys ”duckwalk” och Pete Townshends väderkvarnsmalande på gitarren på ett sånt sätt att det passar in, istället för att bara vara trötta repetitioner av något som var coolt en gång i tiden.
Allt ned till scenarrangemanget och introt med samplade bitar och ljudeffekter känns helt enkelt genomtänkt.
Att ha ett så stort avstånd mellan scenen och det område där den största delen av publiken finns på en konsert som denna känns mindre genomtänkt. Distansen till bandet verkar dämpa stämningen, vilket Dregen också anmärker på.
Kanske är det därför det tar ett tag innan hans scenglädje smittar av sig på publiken, men under de sista låtarna flyttar många från ölområdet fram till scenen och folk börjar röra på sig. Och när det väl är slut vill de höra mer.

Felix Quarnström