DELA
© Nya Åland

Bakåt i tiden med The Rewinds

Om någon hade sagt att Thor Hammer en dag skulle spela Undertones Teenage Kicks hade jag förstås svarat ”aldrig i livet”.
Hårdrockaren som 1987 stolt tog på sig läder och frontade Lasse Mattssons Eternity skulle inte besudla sig med sån punkpop.
Och om denna någon dessutom hade sagt att Leif och Bengt Roberts – som gjorde sig ett namn på finlandssvenska dansbanor med Saltviks stolthet Pux cirka 1981 – skulle ge sig på Ramones Blitzkrieg Bop hade jag undrat exakt vad denna någon hade rökt.

Det fanns vattentäta skott mellan populärkultur och subkultur på den tiden.
Men nu är det 2014 och där står Thor Hammer (som numera går under artistnamnet Örjan Sjöström) och Roberts på Park och spelar Teenage Kicks. Och Blitzkrieg Bop.

De går ut hårt med en låt som andra coverband skulle spara till finalen, om de ens skulle våga sig på den då – Bruce Springsteens Born To Run. Hur kan man göra detta monumentala gubbrockmonument ens ett uns av rättvisa med bara två gitarrer, bas, trummor och sång på en sammanlagd ljudnivå som inte får störa grannarna?
Svar: man gör den som om det vore 1965 och Bobby Fuller Four stod på scenen. Smart. Bakom Born To Runs cinemascopeproduktion – som Phil Spector skulle hade mördat för – döljs ju i princip en klassisk treackordsrocker.
Efter den öppningen är ett medley med tre Rolling Stones-klassiker inget problem, eller?
Tja, här kommer lokalens ljudbegränsningar emot. Trummisen Bengt Roberts rytmbädd är stabil och Calle Holm är redo med Telecastern men det låter som om han och gitarrkollegan Leif Roberts har riggat upp sina förstärkare inne på Viking Lines resebyrå på andra sidan Esplanaden. Utan mickar.
Honky Tonk Woman utan det klassiska gitarriffandet långt framme i ljudbilden är inte Honky Tonk Woman.
Satisfaction utan en fuzzgitarr som fyller hela lokalen låter onekligen som vilken rocklåt som helst.

Är det ÅMHM eller Parks personal som varit framme vid mixerbordet och tänkt på besökarnas och hotellgästernas bästa i decibelväg? Tack för omtanken men tro mig, många av oss i publiken har så långt framskriden tinnitus på grund av rock att en överdos till inte spelar någon roll.

Läs mer i torsdagens Nya Åland!

Patrik Dahlblom