DELA
© Nya Åland

Alcazar-Andreas lever ett positivt liv

I kväll står Andreas Lundstedt på Rockoffs scen med Alcazar.
Men när fick veta att han har hiv 1999 trodde han att det var slutet för honom. Han visste nästan ingenting om sjukdomen och började planera sin egen begravning.
Nu mår han bättre än någonsin.
– Det var fruktansvärt, säger Andreas Lundstedt om när provsvaret kom.
– Jag fick beskedet via telefon. Det skulle nog aldrig hända i dag, det hoppas jag i alla fall.
För Lundstedt kändes beskedet som en dödsdom.
– Det enda jag egentligen visste om sjukdomen var att först får man hiv, sedan aids och sedan dör man. Jag började planera min egen begravning. Lika bra att göra det med detsamma, innan viruset åt upp mitt förstånd, tänkte jag.
Men sedan fick han lära sig att hiv inte behövde innebär aids. Han fick sin diagnos precis när de bättre medicinerna började komma.
Trots det var det tungt att inse att han faktiskt hade en dödlig sjukdom i kroppen.
– Jag kände mig skitig och skämdes. Jag vågade inte berätta för någon utom min dåvarande sambo. Att gå omkring och känna skam i så många år som jag gjorde är inte hälsosamt.



Han utvecklade ett destruktivt beteende. Bland annat kom knarket in i hans liv.
– Jag förstår nu i efterhand att det var ett sätt att fly från mitt verkliga jag. Till slut insåg jag att jag måste börja tycka om mig själv. Inse att jag är en bra människa som också är värd att älskas, trots sjukdomen.
Beslutet att gå ut med sin diagnos tog Lundstedt 2007. Rykten började florera om att han var sjuk och kvällstidningarna ringde honom några gånger i året och sa att de hade hört att han hade hiv.
– Det var inte så jävla kul. Det gick upp för mig att det inte bara var min hemlighet längre, utan nu började det snackas. Jag var tvungen att ta kontroll över mitt liv och mitt hiv och berätta om det innan någon annan gjorde det. Annars blir jag aldrig lycklig, tänkte jag.



Han var livrädd för att berätta, trots att han hade bestämt sig.
– Jag trodde att jag skulle bli av med mitt jobb, ingen skulle vilja se mig på scen och mina vänner skulle vända mig ryggen.
Trots det tog han mod till sig och började berätta. Han tänkte att de vänner som lämnar honom, de är ändå inga riktiga vänner.
Läs mer i fredagens Nya Åland.