DELA
© Nya Åland

Nästan för mycket när Mariehamn blir Midsomer

Litteratur
”Med blodet som band”
Ny bok av Mikael Paasikivi.
Kriminalhistorisk roman. Högspänningsförlaget. 248 sidor.
”Med blodet som band” är den tredje boken i Mikael Paasikivis serie av kriminalromaner med historiska inslag som utspelar sig på Åland. Berättelsen följer samma upplägg som tidigare böcker med parallella historier som utspelar sig i dåtid och nutid. Den här gången tar de historiska delarna oss med till 1800-talets Helsingfors, vidare till Föglö, sedan ut till havs och dessutom via ett koncentrationsläger under andra världskriget.
I nutidshistoriens huvudroll finns även denna gång den åländska kommissarien Ulla Johansson. Historien rivstartar en varm augustidag 2011 då en död kvinna hittas i Västerhamn, bara ett stenkast från Pommern. Scenerna nere i hamnen riskerar att väcka en viss irritation hos åländska läsare. Poliserna är ute och draggar efter liket och har precis fått det ”på kroken” då de överraskas av två färjor som anländer. Med sekunders marginal hinner de undan.
Jovisst, författare får ta sig friheter men det känns inte särskilt trovärdigt att tre åländska polisen inte skulle veta vilken tid de reguljära färjorna anländer.

Som ålänning är
det förstås kul, och inte så vanligt, att få läsa en kriminalroman som utspelar sig i bekanta miljöer. Man vet exakt var polisbilen drar fram, var husen ligger och så vidare. Författaren har valt att använda både namn som existerar i verkligheten och namn som han till någon del förvanskat. Det är till exempel inte svårt att lista ut vilket fartyg som fungerat som förebild för ”Nosella”.
Ibland känns det som om de påhittade namnen ger texten en humoristisk underton och det funkar inte riktigt. Tilltalet och stilen är överlag väldigt olika i olika delar av boken. Det gör läsaren förvirrad. Det är lite för tvära kast att i ena sekunden sitta och småfnissa lite igenkännande och i nästa sekund befinna sig i ett rum där en kvinna strypts bara minuter tidigare .
Annars följer historien en typisk deckare á la Morden i Midsomer. Två brutala mord direkt och sedan ägnas inte desto mera tid åt att lära känna offren. Det är jakten på mördaren och historien kring huvudpersonerna som är det viktiga. Det är full fart med förvecklingar, detaljer som verkar helt meningslösa först och sedan visar sig ha stor betydelse. Man aldrig riktigt vem som är ”god” och vem som är ”ond”. Ibland går det så fort att man knappt hänger med.
Slutet är ett riktigt actionladdat klimax, kanske lite väl Hollywood för att funka i Västerhamn.

Som helhet
kunde texten ha tjänat på att bearbetas mer. Det finns slarvfel, till exempel heter Ålands radio även Radio Åland på några ställen. Ibland känns det som om författaren skulle behövt lite stramare tyglar. I ett avsnitt får vi följa hur Ulla Johansson kör till polishuset, går in i huset, går in i sitt rum, sätter sig ner, tar upp ett bevis, tittar på det, ställer sig upp och går ut igen. Sådana avsnitt leder inte berättelsen någonstans och kunde strykas helt och hållet.
Författaren verkar även ha förälskat sig i att använda så många olika verb som möjligt när någon person blir tilltalad eller något händer plötsligt i närheten. Personer rycker till, hoppar till, kippar efter andan, tappar pennan och så vidare. Det blir inte spännande utan bara lite mycket i mängden.
I Paasikivis första bok ”Guld i blodet” vävdes den historiska berättelsen på temat Postrodden och nutidsberättelsen in i varandra på ett fungerande och relativt naturligt sätt. I den här boken flyter det inte på lika bra. Det bli för tvära hopp och den röda tråden saknas ibland.
Som i tidigare böcker märks det dock att författaren läst in sig på historiska fakta och det skapar en känsla av trovärdighet för den fiktiva berättelsen.



Anna Björkroos

anna.bjorkroos@nyan.ax