DELA
© Nya Åland

Mysig jazz med 24 strängar i museet

Ålands museum fredagen den 29.8. 24 Strings. Mikko-Ville Luolajan-Mikkola, violin, Svante Henryson, cello, Whatclub med: Richard Palmer, gitarr, Jochum Juslin, gitarr, Kjell Dahl, bas. Musik av Reinhardt, Luolajan-Mikkola, Palmer, Henryson, Bach etc.
Violinjazz är nånting man inte hör alltför ofta och orsaken är väl att det inte finns så många jazzviolinster. På fredagen fick vi njuta inte bara av detta utan även av något jag aldrig hört förut: jazz på cello.
Om man kombinerar detta med den eminenta jazztrion Whatclub, så har man de perfekta ingredienserna för en mysig konsert. Hederlig gammaldags swing verkade vara huvudtemat för denna kväll, och den talrika publiken charmades direkt av den avslappnade atmosfären.


Kämpat i 30 år
Mikko-Ville Luolajan-Mikkola använde en Stephane Grappelli-inspirerad spelstil för Django Reinhardts låtar, medan de vildare och ”modernare” låtarna förde tankarna till jazzviolinisten Didier Lockwood.
Luolajan-Mikkola har enligt egen utsago kämpat i 30 år med att lära sig jazztekniken, och då talar vi inte om fingerteknik, för han var en utmärkt klassisk violinist redan före det. Numera frilansar han inom båda genrerna. Jag tyckte speciellt om att han kunde varva en mysig och avslappnad spelstil med vilda virtuosa utbrott, såsom t.ex i boleron som avslutade första setet.


Lyhörd
Svante Henryson svarade perfekt på Luolajan-Mikkolas initiativ och var lyhörd samtidigt som han vid behov kunde ta över kommandot själv. Och vilken variation!
Med skräckinjagande Apocalyptica-frilla kunde han jamma allt från de snällaste swing-låtarna över Bachs solosvit till country&western och aggressiva avantgarde-solon.
Jag kan dock inte låta bli att konstatera att Whatclub-trion bildade en rymisk stomme som gjorde det lätt för stråkarna att känna sig fria. Utan Richard Palmer, Jochum Juslin och Kjell Dahl hade rumban inte varit rumba och bossanovan inte bossanova. Men Palmer och Juslin bidrog även med många fina och fingerfärdiga solon.


Mångsidid
Konserten avslutades med ett stycke av Richard Palmer som hette ”Road to Kokkola” och tydligen beskrev vägen till hans gitarrbyggare.
Vägen kanske var lång, men tråkig var den åtminstone inte för Luolajan-Mikkola och Henryson blev bara vildare och vildare i sina solon. Efter detta ville den entusiastiska publiken ha ett extranummer och det blev Tord Gustafsens ”Graceful Touch”, om jag uppfattade det rätt.
Tack för en mångsidig konsert! Hoppas musikerna kommer igen, så att de som missade detta kan rätta till sitt misstag!

STEPHAN KEMETTER