DELA
© Nya Åland

Miss Li vann publikens hjärtan

Kreativitet och spelglädje präglade Miss Lis framträdande på jazzfestivalen, skriver Nyans recensent. Miss Li uppträdde som avslutning på en konsert som cokså bköd på Sinne Eeg och Helin-Mari Arder och Andy Fite Trio.
Stadsbiblioteket en inte helt vanlig fredagskväll. Den nionde upplagan av Mariehamn Winterjazz pågår och kvällens program bjuder på tre sångerskor av olika slag.
Först ut på scenen är en av Estlands främsta jazzsångerskor, Helin-Mari Arder med Andy Fite Trio. Med en röst som får mig att tänka på känslan av siden mot hud bjuder hon på skön scatsång i låten ”Take a penny, leave a penny”, skriven av gitarristen och tillika sångaren Andy Fite. Deras samarbete är ett resultat av ett möte i Helsingfors för ett år sedan, då Andy undervisade på Sibeliusakademin.
Som musikaliska tvillingar för de en lättsam diskussion med fraser som slingrar sig, härmar och kompletterar varandra. Helin-Mari tar sig an de lite rörligare låtarna med en härlig energi och lätthet. Hon sitter stilla under hela konserten och ordet som dyker upp i mitt huvud är att hon är mild, på alla vis. Balladerna skulle dock kunna framföras med en aning mer intensitet och passion.
Ulf Åkerhielm, känd för sina fina stråksolon, lyfter ”How deep is the ocean” med toner från ”Ack värmeland du sköna” och framkallar ett och annat igenkännande leende. Sebastian Voegler kompletterar trion med sitt utmärkta trumspel. Det som lämnar spår är de båda sångarnas fantastiska samspel och då främst i Andy Fites egna kompositioner och fyndiga texter.


Karismatisk alt
Nästa artist är Sinne Eeg från Danmark, en sångerska som på senare tid blivit ett stort jazznamn internationellt.
Med en karismatisk och kraftfull altröst bjuder hon bland annat på ett flertal egna låtar. Texterna är enkla och sinnrika, melodierna likaså och det musikaliska resultatet är fascinerande. Den här sångerskan vet verkligen vad hon gör. Här finns inga toner som inte ska finnas, det är kontrollerat och felfritt och… kanske lite för perfekt emellanåt.
I låten ”Better than anything” får vi höra ett av hennes briljanta scatsolon. Hon trakterar sin röst som vore den ett blåsinstrument och som hon spelar! I luften finns osynliga klaffar och ventiler och det är en fröjd att se henne musicera. Med sig har hon en optimal jazztrio bestående av Lars Jansson, piano, Hans Backenroth, bas och Paul Svanberg på trummor, erfarna musiker som stått på de flesta av jazzscener. Den unge Paul ingår även i Kristian Brink Quartet som man kan höra under lördagens konsert på biblioteket.


Otroligt sväng
Så kommer hon till sist, Miss Li, som så många väntat på. Med en obeskrivlig charm berättar Linda Carlsson hur hon lämnade Borlänge för att hon ville vara annorlunda, klä sig i klänningar istället för jeans, hur trummisen Gustaf Nahlin somnat på färjan och missat att gå i land och antagligen är sig på väg tillbaka från Åbo nu, hungrig och utan pengar och det är såååå synd om honom.
Efter att ha bett om ursäkt för sitt pianospel drar hon så igång med en låt som handlar om att sno sin bästa kompis kille. Ett otroligt sväng infinner sig. Pianoplonket, för det är vad jag vill kalla det, som hon åstadkommer är oerhört enkelt men det passar in i sammanhanget. Den unga publiken hoppar på stället, dansar, det är inte första gången de hör Miss Li. Flera skivor har hon hunnit med att spela in under ett år och nu är det en ny singel på gång.
Runt omkring ställs frågan:
– Vad låter det som?
Hästjazz? Country? Kabaré?
Där finns lite känsla av Beatles, Janis Joplin och Kate Bush. Någon nämner Roxy Music. Miss Li själv säger att hon inte bryr sig om vad det låter som, så länge det är kul. Och kul verkar hon tycka att det är.
– Nu ska vi se om jag kommer ihåg ackorden, säger hon och uppmanar publiken att under tiden prata om vad som hänt under dagen.
Hon får till slut ge upp och ta gitarristen Sonny Boy Gustavsson, klädd i röd sammetskavaj och hög hatt, till hjälp. Han har skrivit flera av låtarna och vet hur det ska vara. Basen trakteras av Clas Lassbo och saxofonen av Lars Åhlund. Utan dessa härliga musiker undrar jag vad som skulle bli kvar?


Spelglädje som märks
– Det här låter jättepretto, säger hon efter en låtpresentation.
Men Miss Li är så långt ifrån pretentiöst som man kan komma. Här handlar det om kreativitet och spelglädje och det märks!
– Jag har faktiskt varit deprimerad under dagen, säger hon.
Det är lite svårt att tro henne men historien med den sömnige trummisen har väl sugit energi. Under konserten finns dock inte ett spår av nedstämdhet. Sebastian Voegler, trumslagaren från Andy Fite Trio, sitter in i bandet och finner sig mycket snart till rätta. Allt blir som det ska och alla, såväl bandet som publiken, verkar mer än nöjda.
-Där har vi det, allright! ropar Miss Li efter en stunds trevande på pianot, och drar igång nästa låt. Hennes röst är kraft- och livfull och hennes sång kryddas med härligt uppmuntrande tillrop.
Vid slutet av kvällen står publiken upp. Visslingar och applåder fyller stadsbibliotekets annars så tystlåtna lokal och jag medger att det är svårt att inte låta sig charmas.
En dam bredvid mig säger att hon hoppas att de andra sångerskorna har hunnit gå hem. Miss Li drar ner kvällens största applåder, och det är inte utan att det känns aningen orättvist.

Text: MARIA STENBERG



Foto: ANDREAS DIENERT