DELA

Matts tänder ljuset i Önningeby

Teater
”Pojken som blev en carbidlampa”
I rollerna: Matts Stenlund.
Regi: Matts Stenlund.
Manus: Joel Pettersson. Redigerat av Matts Stenlund efter en utskrift av Ralf Svenblad.
Teater Kuling i samarbete med Önningebymuseet.
Det är märkligt att tänka sig att någon som betraktades som galen av sin samtid kan ha skrivit en så empatisk text som ”Pojken som blev en carbidlampa”.
Och med empatisk text menar jag att texten väcker starka känslor hos mig som sitter i publiken. Det är lätt att känna för pojken som längtar hem och föräldrarna som längtar efter pojken. Trots att, eller kanske för att, Matts Stenlund är ensam på scenen och pjäsen består av en monolog, blir varje karaktär någon jag känner för i Joel Petterssons text.

”Pojken som blev en carbidlampa”
handlar om en bondpojke och hans föräldrar. Berättelsen börjar då pojken är fjorton år och ”såväl mammas och pappas gull”. Pojken ger sig av till Stockholm och kommer hem med en carbidlampa som väcker stor uppmärksamhet hos byssborna.
Av olika anledningar blir pojken betraktad som ovanligt begåvad och skickas hemifrån för att bli en stor och viktig man. Pojken längtar hem och föräldrarna längtar efter pojken.

Det är en
driven text Pettersson skrivit. Stenlund vandrar som en tennisboll i en match in och ut ur rollerna. Än är han pappan som är barsk, än är han mamman som vrider sina händer, än är han torpargubben som är beläst tack vare att han suttit på herrskapsfolkets skithus.
Monologen harvar aldrig på samma ställe eller blir långtråkig. Dessutom är beskrivningarna målande, inte för inte är textförfattaren konstnär.
Jag ser hela tiden miljöerna framför mig, trots att scenografin enbart består av ett bord och några stolar.

Monologen är inte
utan komiska poänger, framför allt är det i karaktärsbeskrivningarna man hittar lustiga drag. Monologen går uteslutande på dialekt och dialektens kännetecken tycker jag ofta är den exakthet som kan åstadkommas med ett mustigt uttryck. Allt är roligare på dialekt, helt enkelt för att det språket ligger närmare människorna och ofta saknat social vett och etikett.
Men allt är inte roligt på dialekt. Jag upplever också sorgen starkare då den talas på hemspråk – oberoende vilket hemspråket är. I dialekt finns ingen censur, och i ”Pojken som blev carbidlampa” är sorgen så intensiv bland annat för att den uttrycks utan krusiduller.

Det märkliga
med dialekt är ju att man ofta förstår vad ordet betyder trots att man aldrig hört det förut. Istället undrar man hur man hela livet kunnat leva utan just det dialektala uttryck som beskriver den exakta känslan man alltid velat beskriva utan att man vetat om det. Som en bonus fick jag många nya uttryck och en liten dialektskola, som någon i publiken sa, genom pjäsen.
Matts Stenlund gör ett utmärkt jobb. Han är ju som klippt och skuren för rollen och famlar aldrig. Han förmår vara både ilsken och hemlängtande i samma minut, det är ett rent nöje att betrakta.
”Pojken som blev carbidlampa” hör till de pjäser som länge finns kvar inom en.

Karin Erlandsson

karin.erlandsson@nyan.ax