”Människa miljö och moral. Varför man säger ja till barnlöshet.” Det är rubriken på rollpersonen Lotta Kuuskoskis avhandling. Jag skulle säga att det är huvudtemat i Korjaamo Teatteris, Blaue Fraus och Den Finlandssvenska Teaterns pjäs ”Som vi minns det”, som gästspelade på Alandica. Matts Stenlund recenserar. (I förgrunden på bilden Jan-Christian Söderholm.)

Formen är renodlad, scenografin består av en kub med det förflutna inuti och nutiden utanför, en kub som blir en tärning som kastas, ett känslornas tärningsspel. Med en ljusdesign som är närvarande hela tiden finstämt ackompanjerande stämningarna, man dras med obevekligen. Musiken är suggestiv, man får en känsla av att dessa människor sitter fast.


Viktiga frågor
Att säga ja till barnlöshet – är man cynisk då?
Pjäsen ställer viktiga frågor. Hur många frågor väcks i publiken?
Pjäsen ställer följdfrågor till mig. Är befolkningsexplosionen ett problem, kommer kärnkraften att råda bot på den? Pjäsen frågar, publiken frågar sig, teaterkommunikation när den är som bäst.
Hur förhåller man sig till en gruppvåldtäkt som man varit delaktig i, hjälper telefonterapi för 1.600 euro offret. Om man är utan barn vad ersätter då familjen, festmiddagar med andra vuxna? Pjäsen frågar, den kan inte svara, den visar fyra människor som sitter fast, de dricker ekovin, diskuterar matlagning och heminredning. Kanske detta är pjäsens svar, dagens medelklass vars enda åtgärder för miljön blir att dricka ekovin och diskutera den egna miljön, hemdesignen. Längtan bort, en semesterresa till Vietnam.


Välbalanserad
Pjäsen är aktuell och välbalanserad. Ärligheten representerad av Lasse, Marc Svahnström, är en tönt som i sig själv blir en lögn hur han än bär sig åt. Marc spelar skickligt en roll som balanserar på sanningen men ohjälpligt faller pladask, en suverän rolltolkning som får publiken att skratta igenkännande gång på gång.
Lotta, Joanna Wingren, cynisk självkastrerande berör publiken. Är hon känslokall eller är hon under ytan känsligast av alla. Också hon försöker desperat balansera, lyckas hon, vem vet? Bra spelat i alla fall!
Tina, Sonja Ahlfors bär kanske på den största skammen, en skam som är svår att visa, Sonja spelar henne så att man börjar förstå ett oläkt sår någonstans därinne, det är fint skildrat och väcker tankar, hur många av dem vi känner bär på något sådant?
Jan-Christian Söderholm spelar Joni, pjäsens ”svar”, vi själva, han blir en spegel för människan av idag, hjälplös kan inte få barn, försöker laga mat som en tv-kock, skaffa sig ett hem som i en veckotidning. Dagens äkta man. Jan-Christian har fångat karaktären på pricken.
Pjäsen är mycket aktuell, den borde absolut spelas för åländska äldre skolbarn. Jag föreslår en turné, det skulle löna sig för det åländska samhället i förebyggande syfte!

MATTS STENLUND

redaktion@nyan.ax

Teater
Gästspel med Blaue Frau och Finlandssvenska Teatern i Alandica i Mariehamn. ”Som vi minns det” med manus och regi av Mia Hafrén. I rollerna: Sonja Ahlfors, Marc Svahnström, Jan-Christian Söderholm och Joanna Wingren.