DELA
© Nya Åland

Mångsidig rivstart för Katrina

Musik
Konsertserien Katrina
Öppningskonsert i St Görans kyrka tisdagen den 7 augusti Silva Koskela violin, Tiila Kangas altviolin, Ulla Lampela cello, Lily-Marlene Puusepp harpa, Hanna Kinnunen flöjt, Catherine Frisk Grönberg sång, Henrik Löwenmark piano, Laura Wikman violin, Naoko Ichihashi piano
Kyrkan i Mariehamn är fullsatt. Sorl av röster. Kanske utbyts här sommarnyheter? Fabian Dahlström inleder kvällens konsert och därmed sensommarbegivenheten Katrina ”något utöver det vanliga” konsertserien med att presentera kvällens kompositörer. Det gör han både kunnigt och underhållande, men särskilt för de yngsta konsertbesökarna blir det nog i det längsta laget.
Från första stund står det klart att det är ett järnhårt gäng professionella och duktiga musiker vi får lyssna till. Programmet är varierande: stråktrio, flöjt och harpa, sång till pianoackompanjemang, pianosolo och som avslutning piano och violin.
Först ut är stråktrion Koskela, Kangas och Lampela med en fångande men ovanligt lättillgänglig Per Nørgård – kanske för att det handlar om filmmusik till Babettes gæstebud (fantastisk historia av Karen Blixen och bra film, för övrigt). Utförandet präglas av fin timing och talande pauser.

Dansade i solskenet.
Sen blir det ögon- och öronmat – och kvällens höjdpunkt för konsertens yngsta besökare, 2 år – med flickor i vackra kjolar och en angenäm klangvärld: för visst vilar öronen skönt med harpa och flöjt när Puusepp och Kinnunen framför Erkki Melartins sonat i fyra satser. Verket bjöd på varierande stilar med en nästan impressionistisk inledning för att avslutas i rokoko-rummet. Däremellan långa melodilinjer för flöjten med ackompanjerande harpa; och troll och älvor som dansade i solskenet.
Före en välbehövlig luftningspaus i det rekordvarma vädret sjöng Catherine Frisk Grönberg tre sånger av Jean Sibelius till Henrik Löwenmarks följsamma ackompanjemang. Frisks stora röst sitter väl för Sibelius’ musik som fick leva för sig, för där jag satt hördes inte en suck av texten. Den kända sången Illalle tilltalade mig mest.

Lejonklon
Eter paus bjöds vi på två omgångar Edvard Grieg. Naoko Ichihashis interpretation av Arietta och Bryllupsdag på Troldhaugen ur Lyriske stykker var skön att lyssna till. Hon har ett fantastiskt fint anslag – finstämt svagt och stort forte utan att det blir grovt – och precis lagom temperament.
Ichihashi fick sedan visa lejonklon i den avslutande sonaten för violin och piano. Taglet yrde i den inledande appasionatan, där Laura Wikmans violin ljöd med en stor och mörk ton. Den långsamma satsen var kanske mest ”griegsk” med sin kännspaka melodik. Satsen innehöll ett parti där violinen ackompanjerade i en pizzicatorytm som jag inte fick att gå ihop med pianot.
Sista satsen bjöd på en intressant dialog eller kamp där instrumenten imiterade varandra: ibland var violinen initiativtagare, ibland pianot. I mellandelen smälte de tillsammans för att sedan återuppta imitationen. Verket krävde en hel del av sina utövare.
Personligen hade jag kanske hört den här eminenta duon framföra någon annan musik: den här sonaten var så präglad av ”virtouseri” att jag längtade efter musik där tonen och musikaliteten fått sjunga mer. Men den kommentaren skickar jag till Grieg och tackar utövarna!
Öppningskonserten visade på bredd och kunnande och lovar gott inför fortsättningen!

LENA SVARTSTRÖM