Lyfter fram Ålands historia både njutbart och sevärt
Någon bättre kuliss än Dånös kullar, klippor och trähus går inte att tänka sig för Robert Liewendahls senaste pjäs ”Gefinas krona”. Sättet på vilket havet letar sig in mellan de höga bergen söder om scenen ger pjäsen en trollsk, nästan sagolig prägel. Arrangörerna har även bemödat sig med att ge platsen en gedigen läktare – ett genidrag med tanke på den natursköna omgivningen.
Pjäsen utspelar sig utanför den historiska Dånöprofilen Amanda Nordbloms hus, och denna Amanda, spelad av Ann-Christin Schåman, har en central roll i pjäsen.
Hon är handlingens fasta punkt trots att hon själv inte är instrumentell i handlingen. En amper matriark med fötterna på jorden, och Ann-Christin Schåman gör en suverän rolltolkning.
I den första akten får man veta att pigan Ida Lindqvist, spelad av Heidi Hendersson, fött barn under natten. Faderns identitet är oklar, men utan större åthävor erkänner drängen Emil Johnsson, spelad av Walter Aaltonen, att han är pappan. Han vägrar kännas vid sin dotter, istället har han siktet inställt på ett liv i Amerika – ett uttröskat tema som kanske ändå är oundvikligt i nordiska sekelskiftesskildringar.
En av de starkaste replikerna i pjäsen levereras av Heidi Hendersson då fadern till hennes dotter kommer på tal: ”Han må vara en usling, men det var inte usligheten som drev honom, det var fattigdomen.” Guldkorn som dessa lyfter hela manuset, och Robert Liewendalh lyckas hitta en fungerande balansgång mellan åländsk dialekthumor och historisk analys.
Läs hela recensionen i måndagens Nya Åland!
