DELA

Lidandets historia i skönklang

The Crucifixion av den brittiske kompositören John Stainer framfördes i Jomala kyrka på palmsöndagen av Oratoriekören under ledning av Kaj-Gustav Sandholm.Gunnar Julin, orgel,Christian Juslin, tenor, Gunnar Lundberg, bas, medverkade.  Solister ur körens egna led var Knut Grüssner, Gösta Helander och Roger Syrén.
John Stainer är för de flesta av oss ett okänt namn, men inom den anglikanska kyrkan är han känd, och har präglat dess musikliv, han har arrangerat många kända Christmas carols och komponerat flera större verk varav de flesta numera sällan uppförs. Hans passion The Crucifixion, vars uruppförande ägde rum 1887, utgör ett undantag.
Christian Juslin intar sin plats i predikstolen. Gunnar Lundberg ställer sig upp på läktaren. In tågar kören, klädd i svart med vackra röda scarfar eller röd slips som kontrast. Maestro Sandholm träder in, första orgeltonen och sedan Christian Juslins bärande tenorstämma: ”och de kom till en plats kallad Getsemane”, och vi är inne i långfredagshistorien om Jesu lidande och död.


Ny bekantskap
För mig var Crucifixion en ny bekantskap, som skapar väldigt blandade känslor. Tidvis berör mig musiken väldigt starkt och tidvis tycker jag melodiken är så söt att den känns banal. Det finns effektfulla dialoger där den ljusa kvinnoklangen alternerar med männens mörkare. Där tonen dör bort på ordet ”Die” i en skön låg, låg ton.
En gripande duett mellan bassolisten Gunnar Lundberg och tenoren Christian Juslin: ”o, det var kärlek, i kärlekens gudomligaste gestalt…” avslutad i stillaste pianissimo ”För min skull, förlåt”. En energisk kör i ”Fling wide the gates” (Slå upp portarna) och Crucify, crucify, crucify (korsfäst). Och mörkret skapat av orgelns muller i den nionde timmen, fick nog alla att dra andan. Leken med kontraster i klang och tonstyrka är den starka sidan. Ett intressant grepp är att låta alla männen i kören sjunga Jesu repliker.


Vacker klang
Oratoriekören, utökad med övriga intresserade (sammanlagt ett trettiotal damer och 12 herrar), klingar väldigt bra. Man sjunger med lätt och vacker klang, fraserar nyanserat och följer alert Kaj-Gustav Sandholms direktion. Många gånger har jag i stillhet lidit med de allt för få sopranerna men den här gången kunde jag andas lugnt. Stämman är stor och det låter riktigt bra om den; den låter ”ung”.
Klokt nog var de lite färre herrarna placerade framför damerna vilket skapade en balanserad klang. Ofelbart hörs enskilda mansröster ibland igenom, vilket nog kan skyllas herrarnas fåtalighet. Solisterna har bägge bärande stämmor och musicerar väl. Att sjunga pianissimo med det stora vibrato båda solisterna har, är dock inte det enklaste att göra snyggt.
I den avslutande koralen får publiken delta i sången. Tidigare har den främst deltagit i ett ljudligt bladvändande i texthäftet (som för övrigt inte innehåller någon information om solister eller verk).


Storverk i hamn
Med det avslutande Amen avslutas samtidigt den första passionen som i sin helhet framförts på Åland. Kaj-Gustav Sandholm har rott i land ännu ett storverk.

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM


kultur@nyan.ax