DELA
© Nya Åland

Kråkklöverns hemlighet del 6

Polismästare Camilla Hägglund var djupt bekymrad över den här sommarens brottsvåg som inte stämde överens med några tidigare mönster. Den vanliga röran av såväl semesterdumheter som gästspel av grannregionernas smågangsters fanns där som vanligt, men utöver det tycktes fan ha kommit lös i vanligtvis stabila kretsar av samhället.
Bibliotekarier, sjöbefäl, journalister, professorer, präster och skötsamma småbarnsföräldrar tycktes inblandade i de märkligaste intriger, vilka delvis hade kommit i dagen genom bisarra olyckor till sjöss och till lands. En del av de märkliga manövrerna hade till och med bortförklarats med någon mystisk tromb, vilken exempelvis skulle ha lyft en kanot upp i en åker och en rejäl Volvo ner till Lumparns strand. De erotiska irrfärderna under samma tid föreföll också ha påverkats av något trombliknande och de sociala myndigheterna hade jobb med flere delikata faderskapsmål. I bakgrunden till detta hade våld och till och med skottlossning förekommit – till all lycka dock så valhänt utförd att allvarlig skada hade undvikits.

Den person som tycktes ha avlossat skotten var dock helt övertygad om sin skuld och redo att erkänna mord med ett motiv som närmast föreföll hämtat ur depraverade intriger vid medeltida furstars hov eller moderna ”kändiskretsar”. Att han skulle ha missat sitt mål tog han som en skymf.
När en ruttnande styckad kropp hittades i en sommarhet biltrunk på en landskapsfärja började det hela ändå se kusligt ut, ända tills rättsläkaren kunde konstatera att det rörde sig om älgkött så att ärendet kunde överföras till livsmedelsinspektionens bord.
Rauli Lehtinen blev där mycket förvånad över att vanligtvis ansvarsfulla och sparsamma jägare först hade drällt ut köttet på vägen och sedan glömt det i bilen. Ingen vettig förklaring kunde uppdagas. En del vittnesmål föreföll närmast hallucinatoriska.
Samtidigt rapporterade polisens trafikgrupp om nya inslag i sin skrämmande statistik över bristen på nykterhet och ansvar. Vid blåskontrollerna brukade de dels fånga sina stamkunder med mycket hög alkoholhalt i blodet och dels djupt ångerfulla nybörjare som räknat fel på sin levers kapacitet, eller lockats till övermod av fest och rus.

Men så började väninnor på shoppingtur, tjänstemän i uppdrag och såväl kropps- som själavårdare på hembesök fastna i kontrollerna mitt på blanka dagen. Typiskt för dem var måttliga men odiskutabla överskridningar av de promillegränser som polismästaren redan ansåg väl liberala. Lika typiskt var att de blånekade förnärmat trots att den kliniska bilden uppvisade klara berusningssymptom: Det var en skrämmande rekrytering av nybörjare och dito förändring i deras attityd..
Polismästare Hägglund begärde förstärkning från rikskriminalen för att gå till botten med de krafter som verkade i det fördolda och fick stabila medborgare att leva rövare.
Från Helsingfors anlände kommissarie Heikki Antero Haapanen med egen båt för att kunna röra sig obehindrat i öriket. På ett effektivt och närmast vetenskapligt sätt satte han sig in i fallet, men började snart laborera med teorier som föreföll yviga. Något om obalansen i innanhavets ekologi som kunde påverka naturnära öbor.

Sextiotreårige
yngre konstapeln Gottfrid Gustavsson från Sund hade inte mycket till övers för sådan flummighet och sammanfattade en genomgång av fallet på sitt mera jordnära sätt: ”Det liknar väl mest som om hela sommarn sku ha varit en enda jävla rådjurshippa.”
”Rådjurshippa?”, undrade kommissarie Haapanen som inte var bekant med termen.
Camilla Hägglund sökte efter en lämplig synonym för att förklara det lantliga fenomenet för en stadsbo. ”Ungefär som polisföreningens julfest”, sade hon efter en stunds tvekan.
Kommissarie Haapanen tycktes överraskande imponerad av yngre konstapelns iakttagelse:
”Denhär litteraturprofessorn Heinrich von Göttingen skulle jag vilja ha ett samtal med. Han har något i görningen.”

Fallet kom senare att uppvisa ytterligare en likhet med de nämnda festligheterna: Förvecklingarna avklingade helt plötsligt och ångerfulla deltagare tycktes mycket måna om att klara upp allting i godo och utan myndigheters ingripande. Albert Engström, som har lanserat många eufemismer kring den fördärvliga brännvinslasten hade en förskönande omskrivning även för denna process: ”Efter begravningskalaset gick gubbarna runt i gårdarna och bytte tillbaka sina egna hattar.”
Det var mycket mer än hattarnas återbördande som skulle arrangeras under sensommaren och hösten, men frånsett de fall som föll under allmänt åtal ordnades det mesta upp med stor diskretion. Härvan tycktes ebba ut.
I änkan Sylvia Janssons kammare i Seglinge satt professor Heinrich von Göttingen fördjupad i kemiska formler. En internationell läkemedelsjätte hade stått i beråd att öppna stora plånboken för att köpa receptet till hans väldokumenterat verksamma afrodisiakum, men tvärvänt så fort de fått se receptet. De hade endast tänkt köpa rättigheten för att kunna lägga ner och begrava en lättframställd konkurrent till deras egna sofistikerade och profitabla medel. Men när de studerat professorns recept reste de hem med hånskratt: Inte en cent skulle de betala för världens äldsta och mest använda produkt på området.

Förbryllad satt
professorn i kammaren med Karin Boyes recept och en svensk-tysk ordbok. Kunde han faktiskt ha missat något? Där stod ju klart och tydligt att den verksamma substansen måste dras ur kråkklöverns torkade pistill med en tvåveckors baddning i en skvätt spiritus-fortis och skvättens volym hade Boye angett till tio teskedar. Tesked måste ju sedan motsvara tyskans teetasse och där hade han varit ganska strikt. Han kontrollerade med ordboken: ”Tesked = teetöffel”. Aj då.
Längre ned hittade han termen från sin egen översättning. ”Tekopp = teetasse.” Han hade pytsat i med en rejäl tebalja från Judys keramik, där han tydligen borde ha använt Boyes smäckra silversked. Tio baljor.
Jag tycks ha överdoserat fatalt, tänkte professorn. Styrkan var nog mer än hundrafaldig och detta hade han inte riktigt beaktat vid utportioneringen. Han var ju professor i litteratur och ingalunda i kemi eller medicin.

Sylvia Jansson
stack in sitt söta, lätt åldrade huvud genom kammardörren: ”Jag går en sväng upp till myren och plockar lite kråkklöver Heinrich-gubben. Kommissarie Haapanen skulle segla förbi i slutet av september och han behöver lite mera droppar.”
Professorn blev förskräckt. ”För Guds skull kvinna! Vi kan inte leverera mera av dem – det har skett ett förfärligt misstag.”
”Iss inga kolla” sade Sylvia Jansson. ”Naturligtvis skall kommissarien inga ha av din gårbrygd, utan efter det viliga receptet som jag har efter farmors mor. Du har väl förresten tagit dina egna droppar med ordning?”
Professor von Göttingen kände sig lugnad och Sylvias droppar hade han intagit enligt ordination. Hon hade varit med förr och var en klippa när det drog in snåla vindar. Märkligt att hon dessutom kunde vara så upphetsande och attraktiv vid sina sjuttiosex år. Han var en lycklig man.

Text: LEO LÖTHMAN

Illustration: ANDREAS DIENERT