DELA
© Nya Åland

Kråkklöverns hemlighet del 5

Stig-Gösta Jansson reste sig på darriga ben från sitt hårda läger under en gran. Han såg på sin nedblodade skjortärm, han kände på sitt präktiga helskägg som var klibbigt och styvt. Det smärtade i hakan när han grimaserade. Näsan var märkvärdigt öm när han försiktigt rörde vid den och i pannan fanns en försvarlig bula. Vått blod sipprade från ett sår vid högra ögonbrynet.
Hur länge hade han legat här i skogsbacken? Och varför? Stig-Gösta betraktade den tomma whiskyflaskan med äcklad min. Inte att undra på att huvudet dunkade och munnen kändes som sandpapper. Sedan kom minnesbilderna tillbaka, som en flimrande, illa klippt film. Vad hade han gjort? Stig-Gösta satte sig tungt på en sten.

Lisbeth, tänkte han. Och Solveig. De hade träffats i går på förmiddagen och tillbringat en underbar timme i ”sin” skogsbacke på Prästnäset, inte långt från Finströms kyrka. Han visste att det var Solveig han ville leva med. Han kunde inte fortsätta att bedra både kollegan Hemming och sin hustru. Han ville gifta sig med Solveig.
Han hade tagit upp det ibland, men Solveig hade varje gång skrattande slagit ifrån sig och undrat om de inte hade det bra som det var. Det fanns ingen orsak att ändra på det. Tyckte Solveig.
När de skildes i går beslöt Stig-Gösta att tala med Lisbeth, omedelbart, innan modet svek som så många gånger tidigare. Lisbeth hade en obehagligt vass tunga och en förmåga att säga sanningar som satte sig som hullingar i huden. Han körde till hennes jobb. Visserligen hade Hammarlands bibliotek stängt för dagen, men han visste att hon skulle stanna kvar ett par timmar för att sköta en del pappersarbete.

Utanför biblioteket stod Lisbeths Honda men också en gammal svenskregistrerad Volvo. I värmen hade Lisbeth lämnat ytterdörren halvöppen för luftväxlingens skull. När han kom in tycktes biblioteket tomt, sedan hörde han ett stönande ljud bakom hyllorna.
– Lisbeth, är du där, ropade han. Efter en ögonblick dök hon upp, rufsig i håret och blank i ögonen. Nervöst drog hon i den korta kjolen
– Vad gör du här? frågade hon en smula andfått och tillade förklarande. Jag höll på med flytta böcker där bakom.
Stig-Gösta nickade frånvarande och förklarade utan krusiduller att han ville skiljas för att gifta sig med Solveig.
Lisbeth stirrade på honom, sedan brast hon ut i gapskratt.
– Gifta dig med Solveig! Har man hört på maken! Vet du inte att du och jag håller oss med samma älskarinna!
Samma älskarinna? Vad menade hon? Stig-Gösta begrep ingenting.
Lisbeth förklarade, tålmodigt.
– Solveig och jag har ett förhållande. Solveig och du har ett förhållande. Förstår du nu?
Någonting brast inom den vanligen lugna och behärskade Stig-Gösta. Med ett vrål kastade han sig framåt och slog Lisbeth hårt i ansiktet. I sitt blinda raseri ville han göra henne illa. Han grep tag i hennes armar och slängde henne hårt mot väggen. När han stormade ut såg han henne sjunka till golvet och tyckte sig också skönja en rörelse bortom den närmaste hyllan.

Stig-Gösta struntade i sin plan på att vandra Sadelinleden. I stället körde han hem efter flaskan med Grants whisky som han hade köpt på Ålandsfärjan under den senaste trippen till Sverige. Och sedan hamnade han på något sätt här. Var befann han sig förresten? Han såg sig omkring. Bortom några buskage blänkte blå metallicfärg. Jaha, där hade han bilen i alla fall.
Stig-Gösta satte sig i framsätet och blev förskräckt när han såg sig i backspegeln. Hur hade han fått de här skadorna? Jacket ovanför ögonbrynet fortsatte att blöda, likaså ett sår som hade slagits upp i hakan, under skägget. Stig-Gösta stönade. Han skulle bli tvungen att raka av sig skägget som han var så stolt över. Och han måste till akuten för att bli sydd.
I hans öron ringde Lisbeths hånskratt, det hade förföljt honom sedan i går. Där fanns också en diffus minnesglimt, en pistol som blänkte på biblioteksdisken, en hand som sträcktes mot den. Hans hand? Där fanns någonting mera, ett hårt, skarpt ljud.
Stig-Gösta ruskade på huvudet. Han kunde inte komma ihåg hur allt hängde ihop. Hans blick föll på klockan på instrumentbrädan. Den var tre. Han borde ha varit på jobb för fem timmar sedan. Hur hade han kunnat glömma det? Han hittade mobilen i handskfacket, men batteriet var förstås slut. Han måste få tag i en telefon, fort.
Innan han hann starta stannade en polisbil nere på vägen.
– Är du Stig-Gösta Jansson? frågade polismannen formellt. Vi har letat efter dig hela natten. Vi har en hel del frågor att ställa, men, sade han efter att ha granskat Stig-Göstas illa tilltygade ansikte, vi börjar på akuten.

På sjukhusets BB-avdelning satt Linda Fagerström och betraktade sin nyfödde son. Han var ett litet underverk med pyttesmå fingrar och världens ljuvligaste ljusröda öronsnäckor. Han sov med en knuten miniatyrnäve under kinden och den lilla munnen rörde sig. Han var helt enkelt underbar.
Linda smålog ömt. Hon var glad att hon hade beslutat sig för att behålla honom även om hans far hade föreslagit abort. Hon var 27 år, hade en bra utbildning och ett bra jobb på en reklambyrå. Hon hade nyligen flyttat in i en trevlig trea i Västernäs. Hon hade mer än väl både råd och möjlighet att försörja sitt barn.
Varför hade hon ljugit för mamma? Varför hade hon sagt att Stig-Gösta var barnets far? Det var inget fel på Stig-Gösta, han var stilig och trevlig men han var ju urgammal. Mamma var så jobbig ibland. Var alla journalister det? Nyfikna och besvärligt frågvisa. Förstående och toleranta i överkant. När hon berättade att hon var med barn frågade Solveig bara om hon tänkte gifta sig och när Linda svarade nej var Solveigs enda kommentar att Linda var gammal och förståndig nog att uppfostra ett barn på egen hand.
Pappa hade förstås flugit i taket och gormat och skrikit och undrat om Linda verkligen inte vid 27 års ålder visste hur man skyddade sig för att inte få barn. När han hade gastat färdigt slöt han henne i sin famn och förkunnade att han alltid skulle finnas där för henne.
Pappas reaktion värmde, Linda log när hon tänkte på den. Pappa var en riktig brumbjörn med ett hjärta av guld. Tänk om mamma redan hade hunnit berätta för pappa att Linda hade sagt att Stig-Gösta var barnets far. O nej, det fick inte ske. Hon måste få tag på Solveig, genast.
– Jag kan inte prata nu, lilla vän, sade Solveig hastigt när hon svarade. Bakom henne hördes människor prata, en motor brummade. Jag står på en åker vid Slottssundet och ser på en övergiven kajak som har kastats hit av den där tromben, som härjade på Åland i morse. Vi letar efter en tysk turist som lär ha hyrt den, men han är försvunnen. Jag ringer senare. Puss, puss.
– Men mamma %u2026 , var det enda Linda hann säga innan samtalet bröts. Typiskt, tänkte hon ilsket. Det där jäkla jobbet. Det kom alltid först. Alltid. Mamma kanske inte ens visste att hon redan hade blivit mormor.

Lillpojken sov fortfarande. Hon tänkte på hans far. Hon hade lovat att aldrig avslöja hans identitet. I gengäld skulle han betala ett månatligt och, det måste hon medge, generöst underhåll åt barnet tills det fyllde aderton.
– Jag måste tänka på min karriär och min familj, hade barnafadern förklarat för Linda. Jag kan inte riskera allt vad jag har byggt upp för din skull, du måste förstå det.
Inte för att Linda förstod, men hon beslöt att vänta och se. Han hade avslutat deras förhållande när hon blev gravid. Hon visste att hans fru väntade deras tredje barn när som helst. Och i höst skulle han ställa upp i lagtingsvalet. Situationen var känslig.
Linda smekte sin son över den lena kinden. En sak kunde ingen hindra henne från att göra. Hon skulle ge sonen hans fars namn.

Solveig stod i det gassande solskenet på den oskyddade åkern och viftade med en mikrofon. Där vimlade av upphetsade människor, för något liknande dagens tromb hade ingen upplevat. Där fanns poliser och politiker och vanligt folk och för säkerhets skull också sjukvårdspersonal ifall den försvunna turisten var skadad. Ovanför svävade en polishelikopter.
Många hade sitt att säga i Solveigs mikrofon, men det var mest svammel. Hon spanade in lantrådet Nordlund och kastade sig över honom. Han var i sin egenskap av viktig landskapspolitiker helt enkelt tvungen att säga någonting vettigt. Han hoppades att de snart skulle hitta den försvunne.
Solveig smög sig undan och ringde Lindas mobil. Inget svar. Och var fanns Hemming? Han svarade inte på sin mobil. Inte Stig-Gösta heller. Hon oroade sig för vad Stig-Gösta hade i kikaren. Att han måste tjata om att gifta sig! Hon hade det alldeles utmärkt om än en smula tråkigt men på alla sätt tryggt med Hemming. Hon ville inte skiljas.
Dessutom kunde hon och Stig-Gösta omöjligt gifta sig. Linda påstod ju att han var far till hennes barn. Och sedan var det Lisbeth %u2026 Det var en galenskap som berodde på den där hemska drycken, den där som var gjorda på kråkklöver. Utan dem skulle Solveig aldrig %u2026 Hon tänkte på det där förfärliga uppträdet som Lisbeth och hon hade haft i går i biblioteket. När Lisbeth bara skrattade. Och visst hade det legat en pistol på Lisbeths bord. Eller hade hon sett i syne?
Var fanns alla människor? Vad hade hänt? Solveig kände hur oron spred sig som en klump hennes mage.

Skärgårdsfärjan Grisslan på den tvärgående linjen från Långnäs via Överö och Sottunga till Snäckö på Kumlinge tuffade tryggt på längs Sottungas östra sida. Det var måhända tur att vädret var i det närmaste kavlugnt med tanke på att skepparen Hemming Fagerström låg i sjukhytten och kände sig dålig.
Vid hans sida satt prästvikarien Ragnar Gädda och lyckliggjorde honom med den predikan på temat förlåtelsen som han hade tänkt hålla i Kumlinge vackra medeltidskyrka i förmiddags. Nu var klockan redan tre och prästvikarien Gädda undrade om han någonsin skulle få hålla sin predikan.
Uppenbarligen var antingen hans röst eller texten sövande, för nu sov skeppare Fagerström lika gott som sin nyfödde dotterson. Skägget vippade för varje svagt visslande snarkning, de bekymrade linjerna i pannan slätades ut. Lättad stängde Gädda sin bibel.
Då slog honom en fasans tanke. Vem styrde färjan när skepparen låg här? Han rusade ut på bryggan.
Vid rodret stod den unge vikarierande matrosen Stig-Olof Jansson och förde med säker hand färjan genom den väl utprickade farleden mot Snäckö. Han hade högtalartelefonen på. I den hördes en upprörd stämma fråga om tillståndet ombord.
– Det går som smort, försäkrade unge Jansson. Jag har redan förklarat för både sjöbevakningen och Ekblom på landskapet att jag kan få färjan i land. Min farsa Stig-Gösta Jansson har låtit mig styra många gånger och jag har gått två år i sjömansskolan. Sluta upp att oroa er. Men skepparn måste få hjälp. En läkarhelikopter%u2026 Bra, bra. Nu hinner jag inte snarvla mera. Vi har Snäckö inom synhåll.
När denna hjältebragd i sinom tid slogs upp i de lokala medierna var det både en och annan som deklarerade att det var precis den sortens ungdomar som var Ålands framtid och hopp. För visst hade många av Ålands största redare genom tiderna, Erikson och Troberg och Lundqvist och Johansson och Mattson och allt vad de hette, börjat sina sagolika karriärer med just sådan orädd framåtanda.

Grisslan hade inte många passagerare denna soliga söndag. De flesta hade tröttnat på att vänta på att en befälhavare skulle dyka upp. På bildäck fanns bara en handfull bilar, en av dem en skamfilad gammal Volvo med svenska registerplåtar.
Uppe på däcket stod en egendomlig figur och spanade ut över det solglittrande havet. Hans gråa hår flög i vinden och han inandades havsluften med välbehag. Herman von Göttingen, pensionerad professor i nordisk litteratur, njöt av livet. Visserligen hade hans fridfulla kajakfärd på Slottssundet slutat i en oväntad luftfärd, när tromben likt en osynlig hand hade lyft upp honom och placerat honom oskadd på en åker, men lyckligtvis hade han landat nära den plats där han hade ställt sin bil.
Han beslöt att köra till Långnäs och se om han kunde få tag i en färja till Kumlinge. Han ville mycket gärna studera de berömda medeltida målningarna i kyrkan. Dessutom hade han hört att det i sankmarkerna på Seglinge växte gott om kråkklöver. Han behövde en hel del av varan för att tillreda sin fantastiska dekokt, den där som gjorde kvinnor härligt vilda och galna.
Han tänkte på Lisbeth. Han gillade inte att hon hade stulit hans hemliga recept, som han med sådan möda lyckats få fram i samband med sin forskning om Karin Boye. Nej, det gillade han verkligen inte alls och Lisbeth kunde vara förfärligt envis.
Herman von Göttingen strök sig över mustascherna medan han funderade över hur farligt halsstarrig Lisbeth kunde vara.

På bildäck fortsatte det att droppa någonting ur en biltrunk. En otäck stank började sprida sig. Två finska cykelturister, som hållit till i närheten, kände sig illamående och sökte sig upp till övre däck. Efter en stunds överläggning klättrade de vidare upp till kommandobryggan.
På sjöbevakningen i Mariehamn fick man ta emot ett upprört meddelande från Grisslan. Polisbåten sändes till Kumlinge.

Text: ANN-GERD STEINBY
Illustration: ANDREAS DIENERT