DELA
© Nya Åland

Kråkklöverns hemlighet del 3

(Stig-Gösta): Söndagseftermiddagen var stilla och het. Solen gassade från en himmel som var nästan påträngande blå, så klarblå att man inte stod ut med att titta på den. Inte ett moln i sikte, inte ens en liten skytrasa mattade det heta och det blåa. Men kråkorna över skogen gledflög som kråkor brukar, fick fart av klangen från klockorna i Finströms gamla stenkyrka, steg och föll och steg igen. Långt borta i väster smattrade några helikoptrar i cirklar över träden, men vad bryr sej kråkor om sådant? Inte mycket. Vid kyrkan hördes skratt och glada rop, traktens lyckligaste par stod nyvigda i risregnet utanför kyrkporten, släkt och vänner glammade.
Det brydde sej kråkorna inte heller om. Men under en gran en bit från landsvägen genom Pålsböle låg en man. Han var mycket stilla, men hans röda skjorta lyste genom grenverket, och därför kunde kråkorna se honom där han låg. Han hade inte rört sej alls på ganska länge nu, det handlade sej om timmar, och kråkorna blev allt modigare och framfusigare i sina cirklar runt granen.

(Linda): Söndagseftermiddagen var stilla och het, och himlen var oändligt, evigt blå. Ett nyfött barn i sin mammas famn, en pojke med ögon djupa som skogstjärnar. Att vara hans hela värld. Att se hans hunger och veta att man var just den som skulle stilla den. Att känna hans oro och hans lugn igen när man vaggade och vyssjade. Hon hade aldrig kunnat föreställa sej det här, inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat tro att det skulle vara så här stort och omvälvande att sätta ett nytt liv till världen. Hon saknade ingenting just nu, önskade sej ingenting annat än att sitta så här med sitt barn i famnen. All oro, alla funderingar om hur livet skulle bli med ett barn, och om hur hennes älskade skulle kunna välja mellan sin fru och henne, var som bortblåst. Hon var så lätt om hjärtat, så underbart, sällsynt lätt.

(Hemming): Det var nog nästan trettio grader varmt, klart väder och ingen vind att tala om. Men det var också det enda som verkade vara vettigt; vädret. Allt hade annars gått fel den här söndagen, och nu var krafterna definitivt slut. Han sjönk ner i sin stol på bryggan och slöt ögonen, försökte andas genom näsan i lugna andetag. Avlägset kunde han höra folk tala med upprörda röster, men orden nådde inte fram till honom längre. Han behövde ett ögonblick för sej själv, bara ett ögonblick, så skulle han ta kommandot igen, lugnt och säkert föra dem alla i hamn. Så underligt, att liksom ta slut så här. Han hade aldrig varit med om det tidigare, den här totalt övergripande känslan av utmattning, såväl psykiskt som fysiskt. Och Gud, han ville att den skulle ge vika nu, den mattheten. Ge vika och aldrig visa sej igen.

(Solveig): Ja, den här söndagseftermiddagen, den var stilla och het. Att skjuta upp den tunga dörren på radiohuset, kliva de få stegen över parkeringen, där luften var nästan geléartat tjock, och traska i lugn takt längs med Ålandsvägen mot Västra utfarten och vidare till Gullåsen drev fram svetten. Den lilla ansträngningen tog musten ur en i den här juliglöden. Men hon måste gå nu. Hon var redan sen, och kände stressen växa som en klump i magtrakten, den spred sej som en matthet ut i armarna. Hon ville öka på takten, men en känsla av motvilja och oförrätt hejdade hennes steg. Hon var ju så trött, så innerligt trött. Och alla behövde henne, hela tiden, behövde henne tydligen mycket mera än hon behövde sej själv. Men när man inte orkar längre, vem orkar vidare åt en då? Hon visste ingen.

(Stig-Gösta): Någon andades mödosamt och rosslande. Det var ett irriterande ljud.

(Linda): Den lille sov nu. Rosig om kinderna och mjölkdoftande. Hon ville sova som han, värnlös och fullständigt tillitsfull. Hon kunde göra det nu.

(Hemming): Om inte krafterna återvände snart, skulle han göra sej till åtlöje. Ingen vill segla på en båt där skepparen sätter sej hjälplös på det här viset, när det kör ihop sej. Så hemskt underligt, att vilja men inte kunna.

(Solveig): Man går vidare fast man inte orkar. Man tänker inte på det bara, och trampar på. Någongång för länge sedan valde man väl det här, att ställa upp och finnas till hands. Och utan att man märker det förvandlas det där man valde till ett ofrånkomligt krav.

(Stig-Gösta): Och så det där äckliga surrandet av tusentals flugor. Och kråkorna som skränar.

Text: CARINA KARLSSON