DELA
© Nya Åland

Kajs nya show fick stående ovationer

RECENSION

Pjasi på fääland fåot

Kaj (Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård)

Alandica 6 mars

 

I stunder av kulturellt tvivel brukar jag söka upp ”Heimani i skick”, ”Karalåtin” eller ”Jåo nåo e ja jåo yolo ja nåo” på Youtube. Så lyssnar på låtarna, om och om igen, och det kulturella tvivlet försvinner.

Den österbottniska humor- och sånggruppen Kaj är helt enkelt ett bevis på att det finns bra kultur.

I fredags inledde Kaj sin turné ”Pjasi på fääland fåot” inför ett fullsatt Alandica. Lördagens föreställning är likaså utsåld. Showen gör mig på intet vis besviken.

Programmet är väl inövat och gruppen är sceniskt samspelta. Under premiärföreställningen var en del nummer till och med lite väl inövade och kändes upplästa, men det ger sig förmodligen med tiden. Just därför blev det extra kul när Axel Åhman trasslade in sig i byxorna eller drunknade i sombreron. Gruppmedlemmarna fick improvisera, och bevisade samtidigt att de är kul på riktigt, inte bara med manus (om nu någon skulle ha trott det).

Till Kajs genialitet hör att härma musikaliska genrer. I showen finns gott om sådana exempel: ”Polka på Pittjärv paviljong” är en pastisch på spelmansmusik, i ”Hupparipäivä” driver de både med hiphopkulturen och sina egna finskakunskaper, ”Bodil tvista med bienprotes” är en bugg och i ”Siisti mopo” gör de sin egen tolkning av finlandssvensk musikal.

Min egen favorit under kvällen blev den nyskrivna balladen om frassin, komplett med fiol och crescendo.

Texterna är uteslutande på vörådialekt, och där har vi den andra förklaringen till gruppens populäritet. Eftersom dialekten som språk kan vara mer exakt än standarspråk, blir texterna mustigare och nyansrikare. Givetvis går det inte att förringa den hemkänsla många tenderar få när någon bräker på ”grundsprååtji” , men det är snarast en bieffekt. Dialektens exakthet är universell, trots att själva dialekten är regional.

Showen är traditionellt uppbyggd. Ståuppkomik varvas med sånger. Axel Åhman spelar bas, dragspel och fiol, Jakob Norrgård sjunger och spelar munspel och melodika och Kevin Holmström spelar slagverk, gitarr och piano.

Sångnumren är dels klassiker som ”Heimani i skick” och ”Tango taas”, dels sånger från den senaste julkalendern, till exempel ovannämnda ”Hupparipäivä”, låtar från den senaste skivan, till exempel ”Pollenallergiker” och nyskrivet material som ”Taxi, taxi, aah”.

Gruppen har på sitt sätt alltid kommenterat samhällsfenomen. Som exempel kan nämnas ”Heimani i skick” och den tidiga ”Karalåtin” som gör upp med den österbottniska mansrollen.

Men i ”Pjasi på fääland fåot” lyfts kritiken ett snäpp . Till exempel tar gruppen upprepade gånger ställning mot främlingsfientlighet.

Snyggt jobbat. Har man scentid ska man se till att påverka åt rätt håll.

Slutligen beror Kajs framgång på det jag var inne på i början av texten: de är som vi. Eller som de själva säger: Ingen kastar upp trosor på scenen då de uppträder, ”men tantona brukar kasta upp stickasockor”.

De är tre killar från Österbotten som gjorde låtar och satte upp dem på Youtube. Och så blev det så här: två fullsatta salonger på Åland och turné i hela Svenskfinland. De är vår egen framgångssaga, beviset på att, ja. Bra kultur finns.

Premiärpubliken på 600 personer verkar för övrigt hålla med. Showen avslutades med stående ovationer.

Den här recensionen är förkortad. Hela recensionen publiceras i måndagens Nya Åland.