Jazz är musik här och nu
Vem över trettio har inte hört ”När farfar var ung”, den där trallvänliga landsplågan som spelades av varendaste en radiostation på sjuttiotalet?
Sångerskan AnnKristin Hedmark var, tillsammans med åländska kollegan Elisabeth Ekman, med och sjöng in den och många förknippar henne fortfarande väldigt starkt med den låten.
– Det är lite konstigt faktiskt, jag sjöng bara med i en vers, säger hon och skrattar lite.
Sjunger den gör hon inte längre, inte sedan hon lämnade dansbandet.
– Jag tröttnade väl till slut.
Under årens lopp har hon sjungit det mesta.
– Jag har hållit på så länge att jag har ett väldigt brett område att plocka låtar ur. Låtar jag gillade på sextiotalet men tröttnade på, kan mitt i allt kännas okej att plocka fram igen och så.
Jazz är – nu
Under lördagskvällens framträdande på restaurang Pommern blev det en blandad kompott i jazzbluesiga toner.
– Jag har provat på allt inom musik, utom klassiskt. Men det är nåt visst med jazz och jag återkommer ofta till den. Det är musik som skapas i stunden, här och nu. Den relativt öppna formen tillåter att man leker lite tillsammans med musiken och vi improviserar mycket.
– Det är motsatsen till schlager, låten låter likadant varje gång den framförs. För mig är det hopplöst att uppträda playback till exempel, det låter ju aldrig lika. Jag kan inte spika låten, jag vill ha friheten att vara öppen. Det är mer spännande så.
– Alltid blir det ju inte bra, men man känner i alla fall att det är nu det händer. Åhörarna måste fokusera på att lyssna, jazz är inget vidare som bakgrundsmusik.
Sjöng på finska
AnnKristin Hedmark sjunger helst på svenska.
– Det är mitt modersmål och ligger mig därför närmare, det känns bara konstlat att försöka härma engelska utan att ha det som modersmål. På svenska blir det varmare, närmare, starkare.
– Men jag har faktiskt sjungit på finska en gång, ”Tryggare kan ingen vara” på mitt barnbarns dop, min svärdotter är nämligen från Finland.
– Och de tyckte visst det lät rätt också, tillägger hon med ett litet skratt.
Kubanska rytmer
Bland textförfattare hon gärna tolkar är Kerstin Thorvall och Kristina Lugn två särskilda favoriter.
– I början av åttiotalet spelade vi på Kuba och då framförde vi bland annat låtar med text av Kristina Lugn – på svenska. Det var fantastiskt!
Kuba väckte kärleken till Afrika och så småningom gifte AnnKristin sig också med en afrikan.
– Där föddes också min kärlek till den afrikanska musiken och Kerstin Thorvall, som ju också är väldigt förtjust i Kuba, skriver underbara texter som passar så bra ihop med musiken.
Sjöng fram talet
AnnKristin Hedmark har hållit på i över fyrtio år och sången kommer nog inte tystna på länge än.
– Jag sjunger så länge jag har röst och någon som vill lyssna.
Mellan spelningarna sjunger AnnKristin Hedmark för personer som ligger på sjukhus.
– För inte så länge sen hände faktiskt en ganska fantastisk sak. Jag sjöng Mikael Wiehes låt ”Flickan och kråkan” för en sjuk man som förlorat talförmågan. Den låten måste ha slagit an en sträng djupt inom honom, kanske väckt något djupt begravet minne till liv, för mitt i allt började han prata. Personalen var alldeles förstummad.
– Men det är inte så konstigt, musik når djupt, djupare än ord.
Lite nervös
Det är dags att gå upp på scen. Hon är lite nervös.
– Det är jag alltid. Det är helt okej, det ska finnas lite anspänning innan. Man vill ju att det går bra. Går det dåligt finns den känslan kvar ända till nästa lyckade spelning.
Strax innan hon går iväg mot scenen och den åländska publiken, vänder sig Ann Kristin Hedmark om och ler.
– Det kan jag säga redan nu att vi kommer gärna igen, det har varit underbart här. Folk är så otroligt glada och vänliga – det är kanske det åländska sinnelaget?
