Iris visades på Göteborgs filmfestival
Just nu pågår den 35:e upplagan av Nordens största filmfestival i Göteborg. Häromdagen visades Ulrika Bengts åländska publiksuccé ”Iris”, som en av filmerna i sektionen Nordiskt ljus.
Festivalens paradbiograf Draken (med en av Sveriges största dukar) var välfylld och publikens mottagande av filmen engagerat.
Fotot – där Bengts medvetet har använt sig av naturligt ljus i enlighet med filmens ämne, 1890-talets måleri – berömdes. Och efter visningen besvarade Bengts frågan om varför handlingen förlagts i historisk tid, med att man kan få en annan, mera objektiv, blick på allmängiltiga skeenden här och nu genom att förändra de yttre förutsättningarna.
Dessutom fick hon så klart frågor om Åland och språket: ”Det får jag alltid”, säger hon när jag kommenterar saken. Nej, många svenskar känner inte till att Åland är svenskspråkigt.
Ett annat nordiskt land som i år fått en egen sektion är Danmark. I Köpenhamn har sedan sju år tillbaka festivalen CPH:DOX visat den uttrycksmässiga bredden inom dokumentärgenren – det gäller inte minst den innovativa kraften som verkar finnas bland danska regissörer.
Över huvud taget har den dokumentära filmen på senare år, så också i Sverige, hittat in till biograferna och fram till publiken på ett tydligare sätt än tidigare. Detta har exempelvis satt spår i festivalens sektion för svenska premiärer i långfilmslängd, där sex av tio filmer är dokumentära.
Påfallande ofta görs dagens dokumentärer med samma estetiska förhöjning som en spelfilm, den fladdriga handkamerans sjögång verkar fjärran.
Så är fallet med Mads Brüggers ”Ambassadören”, som vinjetteras och musiksätts med fiktionsfilmens förtecken – vilket samtidigt är kongenialt med innehållet: Skildringen av hur regissören själv skaffar ett falskt diplomatpass och glider in i Centralafrikanska (banan)republikens bloddiamanthandel skulle lika gärna kunna vara en mockumentär. Men nej, det ÄR bisarr, korrupt verklighet där både gud och moralen har avlivats.
Ett lika starkt danskt verk – visserligen en spelfilm, men med mycket realism och naturalism i uttrycket – är Mads Matthiesens ”10 timer til paradis”, som känns som en möjlig vinnare av huvudpriset Dragon award best Nordic film. Nyligen prisades också filmen på Sundancefestivalen.
Den jättelike, emotionellt hämmade och snart 40-årige hemmaboende kroppsbyggaren Dennis har svårt att klippa navelsträngen till sin sparvlika, ensamstående mor. På rekommendation av sin kusin Bent gör han gör ett försök att hitta kärleken i Thailand, men bland den vidriga sexturismens stråk ryggar han tillbaka inför den oförblommerat genitaliefixerade handeln.
I Kim Kolds ypperligt kontrollerade porträtt av Dennis anar man all den välvilliga potential som finns under ytan – som det dessvärre inte tycks finnas någon plats för när man framstår som ett ickeverbalt, tatuerat muskelberg.
Läs mer i papperstidningen!
