DELA
© Nya Åland

Imponerande samspel

Musik
Konsert
Margaretagården söndag 24.2. Wellen-trion: Sofia Wilkman, piano, Ingrid Lindblom, violin, Tomas Nuñez-Garcés, cello. Musik av Karlsson, Mattsson, Sibelius, Schumann och Brahms.
Katrina-föreningen bjöd åter på en välbesökt kammarkonsert, denna gång i den akustiskt rätt tacksamma Margaretagården. Konserten innehöll som vanligt en omfattande muntlig introduktion. Sådana tycker jag personligen borde minimeras. Låt musiken tala – resten kan man läsa själv.
Först spelade Wellen-trion Lars Karlssons Arioso från 1981, uppenbarligen ett stycke från hans modernistiska period. I inledningen turades cellon och violinen om med temperamentsfulla utbrott, varefter pianot lugnade ner det hela med ackord där dissonansen bildade en mörk, uppgiven och tidlös klangbotten.
Men sedan följde även virtuosare avsnitt – ett intressant stycke, som kanske skulle öppna sig ytterligare vid en andra lyssning.

Hyllning
Jack Mattssons In Memoriam till minne av Einar Englund är, sitt namn till trots, ingen tung sorgmarsch utan en hyllning till Englunds rytmiskt eleganta, ibland rentav lättsamma tonspråk som även influerat hans elev Mattsson. Stycket rankades högt av Mattsson själv och jag håller med – även här ett stycke man borde höra igen.
Efter detta förflyttades vi till 1800-talet och Jean Sibelius’ tidiga Lovisa-trio. Här var det sommar och sol för hela slanten, och Wellen-trion spelade charmigt och okonstlat. Andante-satsen är enormt vacker, trots att (eller för att) den låter som Schumann.
Efter pausen var det dags för två av Robert Schumanns romanser, ursprungligen för oboe och piano, men här framförda på cello respektive violin. Tomas Nuñez-Garces, Ingrid Lindblom och Sofia Wilkman bjöd på fina klangfärger, såna som jag hade önskat mera av även i de ”modernare” styckena i början av konserten.
Konsertens sista, men inte minsta stycke var Brahms’ trio I C-dur op. 87. Trion smetade på med bred pensel och energi, som sig bör i detta mästerverk av den mogne Brahms.

Krävande
Wellen-trion tar inte den lättaste vägen då det gäller programval. Söndagens konsert innehöll musik som var krävande – dels tekniskt, dels musikaliskt och dels båda. Trions medlemmar bemästrade var och en på ett imponerade sätt sitt instrument och sin stämma, samtidigt som renheten var klanderfri och samspelet lyhört och flexibelt.
Under dessa utmärkta förutsättningar kunde man ha skakat om publiken lite mera – flera överraskningsmoment, flera klangfärger, nyanser även åt det svagare hållet. Steget från en imponerande konsert till en hänförande är inte långt och jag tror Wellen-trion kan ta det när de vill.

STEPHAN KEMETTER


redaktion@nyan.ax