Hörselskadad skrev barnbok om sig själv
I tisdags gästades Ålands hörselförening av Tove Kullberg som debuterade med sin barnbok ”Tove Va-va” i fjol.
– När jag var liten fanns det ingen bok om hörselskadade barn. Därför skrev jag en, säger hon. (I bakgrunden Ralf Hellman, Kjell Sipinen och Charlotte Mäkelä från Ålands hörselförening.)
Boken kom ut för ett år sedan och Tove Kullberg berättade om den i olika sammanhang. Då passade Kjell Sipinen, sekreterare i den åländska föreningen och själv hörselskadad, på att bjuda henne till Åland.
I går kväll berättade hon om den delvis självbiografiska boken på föreningens medlemsmöte.
– Jag är barndomshörselskadad. Ändå dröjde det ända tills jag var elva år innan jag fick min första hörapparat, säger hon.
Läsa på läpparna
Hon lärde sig tala i normal ålder – hon hörde när hon satt nära och lärde sig läsa på läpparna. Men ofta hörde hon inte vad föräldrarna sa utan var tvungen att fråga, och därför kallade de henne för ”Tove Va-va”.
– De förstod inte att jag inte hörde utan trodde att jag bara var ouppmärksam.
Hon lekte ofta med yngre barn – i vilda springlekar med många barn i förskolåldern hörde hon alltför dåligt för att kunna delta.
I skolan lärde hon sig läsa och skriva, och det var först när hon kom upp i elvaårsåldern som hon började halka efter.
– Det berodde på att vi antecknade rätt så mycket och då kunde jag inte titta upp och läsa på läpparna.
På båda öronen
När hon fick hörapparat kände hon inget annat barn som var hörselskadat. Då hade hon behövt boken.
– Det var först när jag var på läger med andra hörselskadade barn som jag förstod att jag inte var ensam.
I många år använde hon bara hörapparat på ena örat. Nu har hon ”bakom örat”-apparat på båda öronen. De syns inte under håret, men Tove försöker inte dölja dem. Tvärtom.
– I dag är det inte jobbigt. Jag har valt att prata öppet.
Det märks nästan inte att Tove hör dåligt. Hon säger inte heller ”va” längre, utan upprepar frågan när hon är lite osäker på om hon hört rätt.
– När vi sitter så här i lugn och ro och pratar gå det bra. Men i ett café med prat och musik skulle jag inte höra, förklarar hon.
I dag arbetar hon som bildlärare och har tidigare jobbat med ett tvåårigt projekt för att öka tillgängligheten för hörselskadade i Moderna museet i Stockholm.
Färgglada bilder
Åter till boken. Tove fick själv välja illustratör och valde Emma Adbåge, ett lyckat drag. Bilderna är suveräna, färggranna och glada och personerna har karaktär.
– Vi har faktiskt aldrig träffats. Jag har mejlat mina texter till henne och fått bilder i retur. Allt har stämt överens med det jag föreställt mig, jag har inte behövt ändra på något alls!
Bokens Tove är cirka 5 år. Nu har hon skrivit en uppföljare som handlar om Tove som hunnit bli ett par år äldre.
– Jag skulle också gärna skriva en tredje bok om hur det är att gå i skolan och ha hörapparat.
Förlaget har också gett ut Tove Va-va i blindskrift, fortfarande med de ursprungliga sidorna kvar. Tanken är att också en synskadad förälder ska kunna läsa boken för sitt seende barn. Boken kan lånas eller specialbeställas.
