Hon söker konstens kärna
Hon målar stilleben men egentligen är det konsten själv som utgör hennes tematik.
Anna Retulainen (bilden) som nu presenteras i Ålands konstmuseum kan sägas söka själva konstens kärna.
Ålands konstmuseum håller två utställningar med enskilda konstnärer per år, en viks för ålänningar medan man i den andra presenterar konstnärer utifrån.
Anna Retulainen hör till de kända namnen inom den finländska samtidskonsten. Hon är född 1969 i Orimattila men numera verksam i Helsingfors. Hon var en av kandidaterna för Finlandiapriset 2004 och höll i höstas en uppmärksammad utställning på Amos Anderssons konstmuseum i Helsingfors.
Konsthistoria
Anna Retulainen berättar att hon sökt sig framåt i sitt måleri via ett stort intresse för konsthistoria. Hon har också vistats mycket i Italien och överhuvudtaget studerat konstens historia.
Bland de tre stora motivkretsarna, människor, landskap och stilleben, har hon stannat för stilleben. Att hon valt bort människor och landskap beror på att hon inte vill att betraktarna skall jämföra målningarna med verkligheten och fundera på om den eller den detaljen stämmer. Lite av samma skäl har hon också låtit bli att ge målningarna namn. Namn kan styra betraktarens tankar.
Men hennes stilleben är inte heller passivt avbildande. Ofta finns inte de stilleben hon målar i verkligheten som en ordnad uppställning.
Bananer…
På en av utställningens stora dukar avbildar hon en klase bananer och just den målningen från 2003 är något av en utgångspunkt och grundbult i kollektionen.
– Att jag målade bananer beror på att bananer är en frukt som jag själv ogillar. Jag har också målat äpplen och apelsiner, men det slutade ofta med att jag åt upp frukterna innan målningen var klar, säger hon med ett leende.
– Men många av mina målningar är nog inga riktiga stilleben. Jag målade till exempel en serie med stora blommålningar där solrosorna är van Gogh-inspirerade och där jag använt tuschteckningar som grund.
I de flesta fall använder hon endast svartvitt och gråtoner. Att målningarna ändå ser ut att vara gjorda i färg beror på att den bakgrund hon målar på har färg.
Hon beskriver också sitt måleri som ett sökande och hon arbetar med grundfrågorna kring ljus och rytm. Och hon säger att hon är intresserad av hur betraktarna arbetar vidare på och fulländar hennes motiv.
– Som jag ser det är ju inte en målning vare sig en blomma eller en banan. Den är färg, bara färg.
Spänningsfält
Anna Retulainen säger också att hennes arbeten tillkommer i spänningsfältet mellan kaos och harmoni.
– Det är ett slags sökande efter balans. Kaos och harmoni kan mötas och komma nära varandra men går de in i varandra så är det bara att börja om.
I det praktiska arbetet, särskilt med de stora målningarna, arbetar Anna Retulainen mycket på energi och intuition. Hon målar på golvet och dukarna är just så stora att hon kan nå över hela ytan.
– De har mänskliga mått, säger hon och håller ut armarna för att visa att de ryms inom en famn.
Små inte mindre
I utställningen visar hon också en del arbeten i litet format, men understryker att det bara gäller formen.
– De är inte alls små för mig och kan ta mycket längre tid att måla än de stora. Och för mig är de precis lika viktiga. De stora målningarna kan ibland faktiskt utgöra ett slags skisser för de små.
– Att måla i det lilla formatet är ett slags meditation, tillägger hon.
Intuition, meditation, men inte så mycket av tänkande i själva målandets process.
– Jag cyklar minst tre månader om året och det är då jag tänker, säger Anna Retulainen.
Vernissage på utställningen är det i kväll, tisdag, kl. 18-20 i konstmuseet och den som vill höra mera om Anna Retulainens målande och konstsyn har möjlighet att höra henne i serien möten kring konst tisdagen den 11 mars kl. 18.
