DELA
© Nya Åland

Hon sätter fantasin i rörelse

En hel bricka med inspiration! Författaren Sanna Tahvanainen har den här veckan mött nior runt om på Åland.
Hon har berättat om sitt eget skrivande och försökt sätta elevernas fantasi i rörelse inför den skrivartävling som Nordens institut just nu genomför.
När Nyan tittar in under en inspirationslektion för niorna i Godby högstadieskola demonstrerar Sanna Tahvanainen just sin stora anteckningsbok, den oumbärliga bok med svarta pärmar där hon kan samla idéer som sedan kan utvecklas till berättelser, dikter, noveller, romaner…
Hon förklarar hur hon inleder varje ny anteckningsbok med att skriva in ett citat av Tove Jansson: ”Det är väl ingen konst att vara modig om man inte är rädd.”


”Jättetrevligt”
Hon berättar också om hur ett citat ur en intervju i Dagens Nyheter, ett resonemang kring kropp och familj, nyligen gett inspiration till något som kan utgöra tema för hennes nästa bok, kroppen som vår närmaste familj.
Hon berättar om sitt eget arbete, hur hon kan duka sin frukostbricka och halvliggande på sin vita schäslong utveckla sina teman, bland annat med hjälp av den viktiga anteckningsboken.
– Det är jättetrevligt att skriva böcker!


Kring kroppen
Kropp är temat för Mariehamns litteraturdagar i mars och kropp är årets tema i skrivartävlingen för niorna. Kring kroppen kretsar Sanna Tahvanainens inspirationslektion.
– Helst skulle jag väl ha varit naken men så modig är jag inte, erkänner hon.
I stället har hon, med sexåriga dotterns hjälp, fyllt en bricka med allehanda leksaker. Med finns en bil, ett stetoskop, en helikopter, en Pippi Långstrump-docka, ett lucialjus, en indian, en häst, och mycket till.
Eleverna får själva välja någon sak och sedan bjuder hon på en berättelse som knyter just den saken till något som har med hennes kropp att göra. Berättelserna formar sig nästan till små noveller.


Carola-hår
Den första saken som någon väljer är Pippi-dockan och Pippis röda hår blir till en berättelse om hur Sanna hade långt hår som barn, hår som pappan flätade varje morgon innan han gick till sitt jobb på en bensinstation. Om hur hon som åttaåring (till pappans sorg) fick håret permanentat för att hon nödvändigt ville se ut som Carola – vilket inte alls blev fallet. Och hur hon som femtonåring rakade bort allt och blev korthårig.
Sedan väljer någon indianen och hon kan berätta om hur hennes fyrårige bror en gång fick en pilbåge som han inte riktigt orkade spänna. Om hur han fick hjälp av sin och Sannas storasyster som i sitt första pilskott någonsin träffade Sanna mitt i pannan.
– Pilen satt fast! Jag såg ut som en enhörning! Och jag har fortfarande ett märke! Se här!


Barnläkare…
När någon väljer stetoskopet kan hon bjuda på en livfull berättelse om hur hon som bara fjorton år gammal kunde få förmiddagsjobb på sjukhus en sommar. Och om hur hennes dröm om att bli barnläkare snabbt bleknade när vardagen visade sig innehålla också sådant som att hjälpa till med att byta förband på gamla patienter med liggsår…
När någon väljer en liten rosa ponny blir det till en berättelse om den unga Sannas erfarenhet av hästar och ridning. Om hur hon vanligen fick rida på en stillsam gammal häst som hette Valter men hur hon en gång, när Valter inte var tillgänglig, måste rida på den ystra Jolly Jumper. Om hur hästen blev skrämd av något lövprassel i skogen, kastade av Sanna och lyckades träffa henens lår med hoven när den vände och skenade bort.
Till saken hör att det var vänster lår och att hon red som terapi sedan hon fått vänster fot skadad när hon tidigare samma sommar blivit påkörd av en bil…
Tiden går fort när Sanna Tahvanainen på detta livfulla sätt visar hur man kan utveckla de berättelser som finns runt om oss i vardagen.


”Våga beröra”
I uppsatstävlingen, där Nordens institut anlitar Lina Antman som projektledare, är formen och längden fri.
I informationen kring tävlingen framhålls att bidragen inte behöver vara ”fint” skrivna men man manar deltagarna att ”Våga beröra och lämna spår i läsarens sinne!”.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax