DELA
© Nya Åland

Herzogins förlisning blir film

Herzogin Cecilies öde fortsätter att fascinera och engagera.
Nu planerar filmaren Per-Ove Högnäs att göra en längre dokumentärfilm om den åländska barken och dess förlisning vid den engelska kusten våren 1936, en händelse som fortfarande lever i lokalbefolkningens minne.
– Herzogin Cecilies förlisning är en mytomspunnen händelse både i England och här hos oss, konstaterar Högnäs som nyligen besökt Salcombe i Devonshire.
Det var där Gustaf Eriksons stolthet gick på grund i dimma natten mellan den 25 och 26 april 1936 och senare förliste.

Medhjälpare
Per-Ove Högnäs har haft hjälp med insamlingen av material kring händelsen av John Knight, tidigare bosatt i London och en tid anställd på BBC. Bland annat har Knight kunnat spåra arkiverade radioprogram och journalfilmer och hjälpt till med kontakter till folk i trakten av Salcombe. Knight var också med på resan där man träffade och kunde intervjua en hel del personer med minnen av händelsen.
Med sig hem hade Högnäs flera timmar filmat intervjumaterial som han nu klipper ihop till en trailer som skall kunna användas för att gå vidare med projektet, intressera tv-bolag och andra för att få uppbackning för det fortsatta arbetet.
– För det vi gjort hittills har vi haft stöd av Gustaf och Hilda Eriksons fond och av Ålands sjöfartsmuseum.
Vad hände då i april 1936 vid den engelska kanalkusten?
– Herzogin Cecilie anlände i vetelast från Australien och gick in till Falmouth för order. Där fick kapten Sven Eriksson veta att man skulle gå vidare till Ipswich för att lossa, vilket man också gjorde men vid fyratiden på natten mot den 26 april stötte fartyget på grund i dimma, berättar Högnäs.

Enormt intresse
Alla ombordvarande kunde räddas men grundstötningen och arbetet med att bärga fartyget väckte ändå enorm uppmärksamhet.
– Man beräknar att sammanlagt femtiotusen personer kom till Salcombe under våren och sommaren för att följa med arbetet, det skrevs mycket om händelsen, det gjordes radioprogram och journalfilmer.
Att arbetet med bärgningen drog ut på tiden och var lätt att följa från land bidrog till uppmärksamheten. Intresset för vetekappseglingarna var stort vid denna tid och Herzogin Cecilie var Gustaf Eriksons flaggskepp, ett av de vackraste fartygen på vetetraden. Men enligt Högnäs spelade också möjligheten till personifiering sin roll.

Nygifta
– Kaptenen Sven Eriksson hade strax innan Herzogin Cecilie hösten 1935 seglade ut till Australien gift sig med Pamela Bourne. Det skedde i Nystad där Herzogin Cecilie varit på reparation. Pamela hade varit passagerare på hemresan från Australien 1934 och var också nu med ombord. Pamela var journalist och författare och både hon och Sven Eriksson blev mycket uppmärksammade i pressen.
Engagemanget för att rädda Herzogin Cecilie blev också stort redan från början. Det gjordes en stor insamling för att man skulle kunna hyra de bogserbåtar som behövdes för operationen och länspumpar lånades ut av marinen.
På grund av att vetet i lastrummen börjat ruttna fick man dock inte tillstånd att ta in fartyget i hamn och måste sätta henne på en sandbank för att under sommaren försöka lossa lasten. I arbetet, som var farligt genom de gaser som bildades när vetet ruttnade, deltog ett stort antal frivilliga, bland dem studenter från Cambridge.
Sandbanken blev dock Herzogin Cecilies öde eftersom hon i sitt oskyddade läge bröts sönder i en storm och sjönk.
Innan Herzogin Cecilie blev vrak hade dock kaptenssalongen, galjonsfiguren och en hel del andra inventarier bärgats på Gustaf Eriksons order och finns, som bekant, i dag i Ålands sjöfartsmuseum.

Minns aprilnatten
Fortfarande finns det i Salcombe de som har personliga minnen av de dramatiska händelserna i april 1936. Per-Ove Högnäs och John Knight träffade flera av dem vid sitt besök.
– Via Tim och Jane Bass, som John fick kontakt med, träffade vi bland andra 94-åriga Mary Davy som var 16 år när grundstötningen skedde och som bodde på den närmast liggande bondgården. Hon kom ihåg hur man blev uppringda på natten och hur hon och en syster sändes i väg för att kontakta besättningen på en närbelägen livbåtsstation. Hon mindes också att kaptenen kom till gården och att man förvarade en del bärgat gods från fartyget där.
Högnäs och Knight träffade också Alan Paul som nu är i nittioårsåldern och som sommaren 1936 förtjänade en hel del extra slantar genom att med båt föra ut folk som ville följa med bärgningsarbetet.
– En annan är Richard Diamond som var 12 år 1936 och arbetade som mjölkbud. Han såg den raket som sköts upp när grundstötningen skett och cyklade genast till platsen för att se vad som inträffat.

Äger vraket
Bland dem som intervjuades finns också Tim Noyce, som är son till den skrothandlare som köpte vraket av Gustaf Erikson. Tim äger fortfarande vraket som i dag är ett populärt dykmål där det ligger på bara några meters djup.
– Köpekontraktet kan han visa upp och han har också i sin ägo mässingsskyltarna till kaptenshytten och salongen ombord, berättar Högnäs.
På det lokala museet i Salcombe finns ett rum ägnat Herzogin Cecilie med en del bevarade föremål och på det närbelägna Cottage Hotel finns också en del saker från fartyget: en dörr, en soffa, några ventiler. Och vid ingången till hotellet står en nagelbänk.

Håller för film
Mycket arbete återstår ännu, men Per-Ove Högnäs är övertygad om att det rika arkivmaterialet och hans eget filmmaterial gott kunde räcka för en längre dokumentärfilm kring Herzogin Cecilies öde.

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax