DELA

Glad åländsk jazz på ny skiva

Gladjazz, vad är det?
Den tjänsteman vid Smithsonian i Washington – ett slags nationalmuseum – som efter andra världskriget sände forskaren Alan Lomax till Mississippi för att söka jazzens rötter satte igång en lavin. Lomax nöjde sig inte med att intervjua åldrande musiker, han skaffade dem också instrument och till och med i ett fall tandgarnityr – det är den bländvita tandrad som syns på alla foton av Bunk Johnson, den behövdes för trumpetblåsandet.


Återupplivade jazzen
Lomax hyrde studio och bad gubbarna spela som de kände. Skivor pressades, och de sålde, först i U.S.A. men snart också i Europa. Folkmusikforskningen blev business.
Den musik som Bunk Johnson, George Lewis, Jim Robinson och några till spelade gick direkt i hjärtat på efterkrigstidens ungdomar. Den var roughare, friare och hjärtligare än den polerade och uniformerade storbandsjazz á la Glen Miller som gällt under andra världskriget. Den kallades ”revival” (återupplivad), ”trad”, ”dixie”, ”New Orleans” och i dag ofta ”gladjazz”.


Jazz på Pommern?
Ålänningar fanns på plats när jazzen föddes, knappast på scenen men nog på parketten. Åländska fartyg seglade Pitch Pine från Gulfens hamnar i synnerhet under första världskriget – jazzens konception – och i all synnerhet från Gulf Port, en förstad till New Orleans – jazzens vagga.
Månntro det i den åländska sjöfartshistorien finns trådar som leder till jazzens källor? Är historien om Adolf Varjo en sådan?
Under många år var Varjo segelmakare på Pommern. Han hade seglat på amerikanska och tyska skutor när seklet var ungt, New Orleans kan inte ha varit obekant för honom. Tydligen förstod han att något nytt var på gång. Hans skeppskamrat Ragnar Humell berättade för mig att Varjo hade en enda passion i livet; han var jazzälskare och diskofil.


Dixien kom till Mariehamn
Utanför U.S.A. hyllades revivaljazzen framförallt i Paris, London och Stockholm, kanske med Stockholm som den verkliga högborgen. Under 1950-talet fanns det samtidigt ett tjugotal fina dixieband i Stockholm och 17 november paraderade man.
Den 17 november 1917 stängdes New Orleans´ nöjeskvarter Storyville, musikerna packade sina instrument och begav sig ut i världen, jazzens erövring av världen hade begynt.
Nu till saken: På 1950-talet kom dixiemusiken också till Mariehamn med Jokers Original Stompers och Alandia High School Gang och på nytt trettio år senare med Red Beans and Rice Band. Tro mig! Kvantiteten var den samma då som nu men kvaliteten är ojämförligt bättre i dag, det kan jag åter konstatera genom att lyssna på Red Beans´ nysläppta CD Eat This!


Spontant och kraftfullt
Här har vi New Orleansmusiken när den är som bäst: varm och livsbejakande, spontan och kraftfull, enkel och direkt. Mikael Anderssons välljudande tuba påminner oss om att ett New Orleansband skulle kunna paradera, vad gör man då med en ståbas.
Anderssons tuba är orkesterns ryggrad som tillsammans med Ove Anderssons välsjungande banjo och Lasso Haglunds trummor ger det önskade jämna och svängiga beatet – inte för mycket ”after beat” (om någon känner den termen) som ofta vanpryder dagens New Orleansband: Här svänger det ordentligt i synnerhet i ensemblespelet.
I många år spelade Red Beans utan klarinett. Det är svårt i musik som bygger på kollektiv improvisation, skillnaden mellan två och tre blås är för stor. Klarinettens roll är densamma som pickoloflöjten i marschorkestern, den skall löpa, drilla och vid behov kvida som en kärlekskrank katt i mars. Lillebror Åhlunds klarinett är en efterlängtad komplettering i ensemblespelet men också vackert melodiös i solopartierna.
”Tailgate” kallas en trombonstil som med långa glissandon binder samman trumpetens och klarinettens staccatospel. Namnet kommer sig antagligen av att trombonisten satt längst bak på hästkärrans flak för att få rum för draget. Stilen behärskas till fullo av Joakim Sjögren men inte bara den, med rytmiskt och rent spel förgyller han alla ensemblepartier.
Den tyngsta rollen i den här musikstilen faller utan tvekan på trumpeten. Den behöver inte vara så teknisk men den skall vara kraftfull, ren och rytmisk. Inger Marie Sundblom fyller den rollen med råge.
Det är ett sant nöje att lyssna till hennes ”lead” i ensemblerna, oftast nära melodin men ändå smakfullt varierat. I sina solon spelar hon ibland vackra legatopartier och påminner om betydligt modernare Bobby Hacket, enkelt och effektivt till exempel i Dinah. Dinah innehåller annars också ett av CD:s finare slutchorus.


Underhållande sång
Sången var mindre vanlig i New Orleansjazzen, vem orkar stå och ropa i en tratt hela kvällen! På Red Beans´ CD spelar emellertid sången en viktig roll. Underhållande sångare är Maria Stenberg och Ove Andersson. Speciellt trevligt är det i duetten i en av publikens favoriter, Icecream.
Revivaljazzen beredde efter kriget marken för Rythm ´n´ Blues och Rock ´n´ Roll. Hur nära stilarna egentligen är varandra illustreras på CD:n av Mama, He Treats your Daughter Mean. Om jag inte missminner mig brukar detta också vara en av publikens favoriter. Marias fina sång interfolierad av orkesterns tuttin ”svänger så röven ropar Erik”, för att citera en legendarisk åländsk trumslagare.
Om jag har några önskemål som inte uppfylls av denna fina CD så är det en riktig, långsam 12-taktsblues, men allt kan man ju inte få.

JERKER ÖRJANS