DELA
© Nya Åland

Gardell-pjäs blottar mörker i solljus

Det är ingen renodlad komedi som Kappsäcksteatern denna gång serverar. Jonas Gardells ”Människor i solen” beskrivs av Nyans recensent som en tragikomedi, en föreställning som ger en karikerad bild av det mänskliga livet. (På bilden Anders Laine, Julia Westerberg och Erik Lönngren.)


Tragikomedi är beteckningen på ett skådespel med både komiska och tragiska drag. Och Jonas Gardells ”Människor i solen” är definitivt en tragikomedi. Också i den tappning som Kappsäcksteatern och Synnöve Westerberg ger den på Hammarbo.
Gardell har många gånger bevisat sin förmåga att skriva så att våra mörka sidor blottas och dras fram i ljuset. Ofta är det ju så att när det tragiska och mörka kommer upp till ytan så tål det också skrattas åt och kan bearbetas.


En bild av livet
Den som förväntar sig att Kappsäcksteatern skall servera en renodlad komedi eller en fars med mycket spring och smäll i dörrar har inte mycket att hämta i den här uppsättningen. Men den som vill se något som i bästa fall kan fungera som en karikerad bild av det mänskliga livet kan få ut mycket.
Halvvägs in i pjäsen hör jag någon i salongen lågmält säga till sin bänkgranne:
– De e som missommar brukar va – allting ska redas upp…
Det ligger mycket i det konstaterandet. Det vi ser på scenen är ett litet utsnitt ur en nordisk sommarverklighet. Förväntningar som blir lite för stora.


På samma veranda
Två familjer skall fira semester. Det är midsommarafton och de har råkat bli grannar i samma stugby. I vardera paret finns en mera självupptagen och en mera utåtriktad part och plötsligt skall alla äta middag tillsammans eftersom det ena paret har råkat få en stuga med sjöutsikt.
Det är inget muntert sällskap vi möter även om de många huttar som tas gör verandavistelsen mera uthärdlig. Båda paren blottar djupa avgrunder av misstro och missmod. Siv och Svante (Julia Westerberg och Anders Laine) har en son, Simon, (Erik Lönngren) som inte sagt ett ord på tre år. Måhända i protest mot en morsa som verkar intressera sig mera för de senaste cancererrönen, växthuseffekten och sig själv än för sonen. Ingrid (Viveca Karlsson) i det andra paret är helt underkuvad av maken Stig (Jan-Erik Berglund) och säger ”förlåt, förlåt, förlåt” och ”de e mitt fel” hela tiden. Gardell har därtill – infernaliskt nog – gjort den självgode tyrannen Stig till psykologilärare i gymnasiet!


Underströmmar
Emellanåt frestas aktörerna att ta ut svängarna lite väl mycket och de viktiga underströmmarna i Gardells text blir svåra att avlyssna. I stort fungerar ändå det mesta som det skall. Bitarna faller efter hand på plats. Den tyste Simon och den ensamma ogifta äldre damen Fru Sörensen (Ann-Louise Fogelström), som kommer in när festen på verandan redan är i full gång, får viktiga roller i helheten. Plötsligt inser man att det kanske är de här två, lite udda figurerna, som är de mest insiktsfulla och normala i hela pjäsen.
En av de repliker som verkligen fastnar är när Fru Sörensen, som ofta citerar bibeln, konstaterar att Gud har tröttnat på människorna och nu snabbspolar till slutet…

JAN KRONHOLM

jan.kronholm@nyan.ax

tfn 528 466
Foto: FREDRIK TÖRNROOS

Teater
”Människor i solen” av Jonas Gardell med Kappsäcksteatern. Premiär på Hammarbo den 29 juni. Regi och scenografi: Synnöve Westerberg, dräkter Dessi Wilén. På scenen: Julia Westerberg, Anders Laine, Jan-Erik Berglund, Viveka Karlsson och Ann Louise Fogelström.