DELA
© Nya Åland

Fräscht språk räddar slitet sceneri

”Fredrik Karlsson kanske beskriver gamla saker, men han gör det många gånger på ett nytt sätt, som jag gärna vill se mer av i framtiden.” Det skriver Nyans recensent om romanen ”Låtskrivarens känslighet för vibrationer”.
Ålänningen Fredrik Karlssons bok ”Låtskrivarens känslighet för vibrationer” handlar om den 23-årige Peter, som lever ett slentrianmässigt liv i en håla uppe i norra Sverige. Med slentrianmässigt avses Peters utnötta förhållande med Märta – de har varit tillsammans sedan högstadiet – och hans trevande försök att ta tag i livsuppgiften.
Eller snarare: hans tafatta flykt ifrån de viktiga besluten. Allt Peter gör tycks han göra av gammal vana. Han tjäbblar med Märta, jobbar på långvården, skriver medelmåttiga låtar, drömmer om kändisskap och försöker få omkull tjejer som inte är hans. Han står bredvid sitt eget liv och tittar på det som om vore det en realityshow. Han noterar detaljerna, men försöker inte ingripa i intrigen. Vad som händer honom är avhängigt andra människors val.
Det enda som tycks få Peter exalterad är postpubertala sexfantasier (och -upplevelser), som återkommer lite väl frekvent och som inte sällan lämnar frågan Varför? obesvarad. Temat ”ung, vilsen man som famlar sig fram i livet” har behandlats förr och behandlats igen i vad man kallar generationsromanerna. (Tänk: J. D. Salingers ”Catcher in the Rye”, Ulf Lundells ”Jack”, med många flera). Handlingen i Karlssons bok känns därmed klassiskt, för att inte säga lite tråkigt.


Livsbilder
Om än en kanske trist uppläggning på fatet, så finns det dock annat i denna bok som erbjuder läsaren en helt ny och fräsch smakupplevelse. En sådan sak är Karlssons formspråk som många gånger överraskar och träffar helt rätt. Bilderna av flickvännen Märta målas upp på ett försiktigt men pricksäkert sätt.
Beskrivningen av henne röjer något sviket och sarkastiskt hos berättarjaget, men också något ömsint och mjukt. Vad man till en början uppfattar som kall hårdhet hos Peter, förstår man mot slutet som känslor av vemod och övergivenhet.
Starka är också bilderna från ålderdomshemmet, vilka ständigt återkommer som påminnelser om livets ovärdiga och oundvikliga förgänglighet. Dessa är av ett mer köttigt, vulgärt och påträngande slag: ”Jag minns de nakna gamlingarna. Drägglarens parkinsonstela, hårt packade kött som var blårött av hjärtsjuka ner mot fötterna och Tjocka Bertas berg till kropp med åderbråck tjocka som huggormar, två jättelika tvålvita fettsäckar till bröst och en hud krackelerad av små lila och svarta kärlnät”.


Ingen självklar puré
En annan sak som jag uppskattar med denna roman är Karlssons sätt att tassa runt och förbi ett kronologiskt händelseförlopp. Berättelsen serveras inte som en välposerad, självklar puré, utan snarare fragmentariskt, hackad i bitar likt tankar som poppar upp och övergår i varandra, förvirrande men realistiskt.
Den händelse som utgör berättelsens vändpunkt – då Märta är otrogen mot Peter – passerar till en början obemärkt. Det finns ingen tydlig gräns mellan ett ”före” och ”efter”. Istället finns bara Peters tankar som återvänder till händelsen gång på gång fastän han vill att de ska försvinna. Vidden av Märtas svek förstår man inte i stunden då hon sviker – utan av att han inte kan sluta älta det.


Vill se mer
Fredrik Karlssons bok kunde ha bearbetats mer. Som läsare får jag känslan av att vissa passager och dialoger har tillkommigt som utfyllnad, eller för att ge berättelsen struktur.
En del karaktärer och händelser känns också klichémässiga, som till exempel det att Peter ligger med sin barndomskompis rödhåriga hippiemorsa. Dessa nackdelar vägs dock upp av att boken i sin helhet innehåller något friskt, knaprigt och fräscht, som fångar en och håller en kvar och får en att fortsätta vända blad. Fredrik Karlsson kanske beskriver gamla saker, men han gör det många gånger på ett nytt sätt, som jag gärna vill se mer av i framtiden. Peters öde är fängslande, trots att det inte är spektakulärt. Boken fyller en med, om inte vibrerande, så i alla fall nya slags känslor. Läs den.

LINNEA TILLEMA