Från Bach till Pippi Långstrump
En och annan av de drygt trettio unga åhörarna och några vuxna därtill håller litet för öronen när organisten Mathias Kjellgren (bilden) brassar på i Bachs Toccata och fuga i d-moll på orgelläktaren i S:t Görans kyrka. Snart följs dock den mäktige Bach av den mildare fransosen Vierne. Efter artikeln från barnkonserten följer Lena Johanna Svartströms recension av söndagens invigningkonsert i Jomala kyrka.
Få av barnen som samlats på orgelläktaren har upplevt ett så stort instrument som kyrkorgeln i S:t Görans och Mathias Kjellgren tar sig tid att förklara och berätta, visar hur orgeln får luft när den eldrivna pumpen sätts i gång, öppnar luckor och drar ut registerknappar – många när det handlar om Bach färre när det skall spelas Vierne.
Pippiimprovisation
Många i publiken känner nog också igen sig när Kjellgren lämnar de stora klassiska tonsättarna och improviserar över ett tema som ligger hans åhörare närmare. Efter ett antal takter kan man börja urskilja Astrid Lindgrens ”Här kommer Pippi Långstrump” som fick sin melodi av av Jan Johansson, toner välkända från alla Olle Hellboms Pippi-filmer.
Så kan musik på orgel också vara.
Orgelakrobatik
Någonstans halvvägs i programmet aviserar Kjellgren att man den här gången har besök av en sådan som kan fixa orglar. Det är orgelbyggaren Hans Heinrich som ledigt svingar sig upp på orgelpallen – och senare klättrar ännu högre på orgelfasaden – och visar hur man bär sig åt då man kontrollerar stämningen i en orgel.
Han förnöjer den unga publiken med lite historier, bland annat den om hur han en gång blev instängd i en orgel i Virdois av en lite tankspridd präst och fick bryta sig ut – historien har inte blivit sämre sedan Heinrich berättade den i en Nyan-intervju för några år sedan.
Pipor åt alla
Heinrich, som trots sin vighet redan är pensionär, är på Åland för att stämma orglarna i den pågående orgelfestivalen. Till barnkonserten hade han med sig en hel låda med gamla utmönstrade orgelpipor som han efter konserten delade ut åt de barn som ville ha ett litet minne med sig hem.
Populärt. Men man skall kanske inte tugga på metallen, varnar han.
JAN KRONHOLM
jan.kronholm@nyan.ax
Invigning med orgel och bassång
Ålands orgelfestival
Öppningskonsert i St Olofs kyrka i Jomala söndagen den 21 juni Björn Blomqvist, bas Mathias Kjellgren, orgel
Roger Syrén hälsar oss välkomna till den 35 åländska orgelfestivalen och ägnar en stund till att minnas Stefan Snellman, prost, ivrig orgelälskare och festivalens allt-i-allo, som under året hastigt gick vidare till andra dimensioner.
Efter denna betraktelse över livets förgänglighet tar presentatören Erland Mattson över genom att föra oss in i konserten, för att möta det odödliga, i Bachs musik. Med säker hand lotsade han oss genom hela konserten, informativt, lagom långt och tidvis med små pikanta detaljer.
Mer än uppvärmning
Mathias Kjellgren framför J.S. Bachs Toccata, adagio och fuga i C-dur. Toccatan (toccare är italienska för röra, tocco kan bl.a. betyda musikalsikt anslag) har i tiderna uppstått som en virtuos ”fingeruppvärmning” inför en fuga, men man behöver bara tänka på den berömda d-moll toccatan av samme Bach för att inse att den utvecklats till något mycket mer än gymnastik.
Så också denna toccata, som inleds skämtsamt, rentav pillemariskt i ljusa tongångar för att sedan av basen/pedalen föras in i mörkare allvar. Adagiot bars av en vacker melodi mot ett stillsamt komp: illusionen av två instrument med varsin roll. I den avslutande fugan utmejlsade Kjellgren tydligt fram temat – som också det kändes lite komiskt.
Jag tillbringade eftermiddagen i Geta med att betrakta en annan konstart, Kristina Wigrens lysande lapptäcken, och den här fugan blev till en musikalisk illustration av ett av täckena, klara färger, små deltaljer som tillsammans bildar ett större helt.
Mäktig bas, men
Björn Blomqvist hade valt att inleda sin andel av konserten med två kända arior, Dagen är nära och Ombra ma fui av G.F Händel. Blomqvist har en mäktig och skön bas med ett imponerande djup, en resonans som ger en ”stor” röst.
Hans textning är exemplarisk. Särskilt den andra arian visade dock på ett återkommande intonationsproblem, det falskade lite nu och då. Han bjöd oss på ytterligare två kända arior, O Isis und Osiris och In diesen heiligen hallen ur W.A. Mozarts Trollflöjten, och den lite mindre kända Si la rigeur ur J.F. Halévys opera Judinnan. Avslutningsvis sjöng Blomqvist ärkeängeln Rafaels arior ur J.Haydns Skapelsen.
De passade Blomqvist väl, jorden som reser sig ur de skummande vågorna, Rollend in schäumenden Wellen, mullrade kraftfullt, medan fågelsången och den ljusnande himmelen Nun scheint in vollem Glanze der Himmel (vackert registrerat av Kjellgren) var lättare och ljusare – men tyvärr falskare…
Lekande lätt
Mathias Kjellgren spelade suveränt under hela kvällen, så säkert och fast, att allt bara lät lekande lätt, fastän det måste ha varit en stor utmaning att vara orkester på orgel i ariorna från Skapelsen. I italienaren G. Morandis verk fladdrade rokokoklänningarna, flöjter spelade sopran, basunerna ljöd, tumpeterna blåste fanfar.
Roligt men inte mer; jag kände det nog som om barockmusiken satt naturligare för orgel. Transkriptionen av Wagners Pilgrimskör ur operan Tannhäuser däremot fungerade bra, och växte organiskt an efter. Mendelssohns Orgelsonat var välspelad men gjorde inte något djupare intryck på mig.
Applåderna var långa och varma och vi belönades med ett extranummer framfört av en leende och avslappnad Björn Blomqvist som röstligt och uttrycksmässigt – och rent – sjöng till kärleken och sommaren.
LENA JOHANNA SVARTSTRÖM
– I kväll kl. 20 fortsätter orgelfestivalen med en konsert med organisten Patrick Kabanda i Saltviks kyrka, ”Organ Music with an African Touch”. I Föglö kyrka kan man vid samma tid lyssna till en konsert på orgel och trumpet med Roman Gryn och Bogdan Narloch från Polen.
