DELA
© Nya Åland

Företagarbok som inte når hela vägen

LITTERATUR
”Att välja sin väg. En inspirationsbok om åländska företagarkvinnor”
Redaktör: Ester Miiros. Text: Giséla Linde, Liz Lindvall m.fl. Foto: Anna Purtsi. Form, omslag och illustrationer: Eva-Jo Hancock
Då Ålands teknologicentrum med Ester Miiros i spetsen ger ut boken ”Att välja sin väg. En inspirationsbok om åländska företagarkvinnor” är det ett lovvärt projekt. Bakom boken står ett flertal företagare: Giséla Linde har skrivit de långa intervjuer som ingår, Liz Lindvall de kortare, Eva-Jo Hancock har formgett boken och Anna Purtsi fotograferat. Utförandet är tilltalande i färgval och format.
I boken finns ett flertal företagare intervjuade, en del i längre texter med foton tagna i deras företagarmiljöer, andra i kortare format med mindre porträttbilder.
Med jämna mellanrum finns verktygslådor med konkreta tips och råd om hur man till exempel skall angripa tiden, och bristen på den, eller hur man säljer in sig och sin produkt. Det här är en bok jag mycket gärna skulle gilla.

Men
.
Jag är företagare och kvinna, varför blir jag inte inspirerad?
Det som torde fungera bäst är företagarnas berättelser, hur de kom på idén, hur de jobbade sig framåt och hur de ser på sitt jobb och sitt liv. Människors egna berättelser är alltid intressanta. Problemet med dem i ”Att välja sin väg” är att skribenten står mellan mig och berättaren. Det är helt enkelt oklart vem som är avsändaren: företagaren eller Giséla Linde som skrivit texterna om dem.
Så här står det till exempel som en kommentar på kosläpp i texten om Ann Sundberg på Bolstaholm: ”Jodå, folk kom, och vi som missade spektaklet kunde läsa om det i tidningen. På stora bilder visades inte bara kalvar utan också annars värdiga och sävliga kossor skuttade och krumbuktade sig lycklig i gröngräset efter den långa vintern i ladugården. I deras glädjesprång blev det så konkret och påtagligt: klart det är så här kossor kan leva”.

Linde skriver
inte neutralt utan blomstrar ut och för mig fungerar det inte. Hon står mellan mig och berättelserna och ger sin tolkning istället för att jag skall få göra min egen. I texterna får jag gång på gång träffa skribenten framom företagaren som intervjuas.
Layouten är luftig och färgvalet sympatiskt. Ofta har dock utseendet prioriterats framom läsarvänlighet. Några texter tror jag slutar innan de gör det, eftersom en citatboll eller något annat placerats in. Snyggt, men irriterande.

Boken har
underrubriken ”en inspirationsbok om åländska företagarkvinnor”. På presskonferensen sades det att epitetet ”kvinnor” är med för att visa det goda exemplet och peka på förebilder. Så argumenterade man i liknande sammanhang för tio år sedan också.
Jag tycker det är dags att gå vidare nu och släppa könsbestämningen. Gör för all del en bok om företagare, intervjua enbart kvinnor, men påpeka det inte. Låt kvinnor vara som män, inte en särskild grupp utan individer. Kvinnor och män är inte jämställda, men vi kan ju börja låtsas och leva som om vi var det.
Här fanns en möjlighet att gå i bräschen och ta nästa steg. Den möjligheten tog inte redaktionsgruppen. När skall det någonsin bli dags att släppa könet om inte till exempel nu?

Karin Erlandsson

karin.erlandsson@nyan.ax