Flyttfåglar i vårsenarad för stråkar
En ”Vårserenad för stråkar” gav Olivier Pons violin, Stephan Kemetter, altviolin, och Helen Lindén, cello i Hammarlands kyrka i söndags i Kulturföreningen Katrinas regi. Nyans recensent Lena Svartström var där.
Våren för med sig flyttfåglar. Det 60-tal vänner av kammarmusik som tagit sig till vackra S:ta Katarina kyrka denna kyliga med soliga eftermiddag fick njuta av en ”hemmafågel”, Stephan Kemetter och två franska flyttfåglar, Olivier Pons och Helen Lindén, som rätt så regelbundet flyger till våra trakter.
Det är en rikedom för vår lilla holme att de hittar hit och vill musicera för oss. Jag har känt det tidigare när jag hört dem, och söndagens konsert bara bekräftade känslan: det här är musiker som brinner för sin musik och använder sitt tekniska kunnande till att uttrycka, inte briljera.
För visst kan man spela Paganini som en mekanisk teknikövning (se hur fort jag kan, se hur svårt det är) eller också kan man måla och forma och komma åt en annan dimension av samma musik. Det var nog Olivier Pons intention med Niccolo Paganinis kapriser för soloviolin.
Intensitet
Men det är att gå händelserna en smula i förväg för eftermiddagskonserten inleddes av Helen Lindén som bjöd på Caspar Cassados Preludium ur en cellosvit, och med intensitet i utförandet och en underbar klang i sitt 1600-tals instrument gav oss allt från mörka, fylliga toner till skiraste höga flöjttoner; skön musik att lyssna till.
Stephan Kemetter fortsatte med Marin Marais version av variationer på det kända temat Folia. Många kända kompositörer har lekt med denna ursprungligen portugisiska melodi som användes som rasande snabb karnevalsdans för att sedan i Spanien klä sig som sarabandartad sällskapsdans och därifrån vandra vidare och inspirera kompositörer över hela Europa. Marais version av Folia, Couplets des Folies d’Espagne, hade jag aldrig hört förr.
Särskilt tilltalades jag av den del där pizzicato smög sig på oss så försiktigt att jag trodde Kemetter kollade stämningen på sin altfiol när det i själva verket var satsen som inleddes. Dubbelgreppen i den avslutande satsen gav oss sedan elden som förde oss närmare karnevalsstämningen.
”Som ett äktenskap”
Första halvdelen avslutades med en sonat för violin och cello av Maurice Ravel. Pons förde oss in i musiken genom en kort presentation av verket, från första satsens impressionistiska stil till de senare satsernas två melodier som mer eller mindre lever sina egna liv parallellt och inte alltid förenas harmoniskt. Många drog på smilbandet när han liknade det senare vid ett äktenskap.
Vi fick också veta att de upplevelser Ravel hade i första världskriget kan ha präglat verket. Och visst upplevde jag bitterhet och nästan ångest i musiken när spännande pizzicatosekvenser följs av ett närapå aggressivt stråkdrag och visst upplevde jag två parallella skeenden, ibland i dialog, ibland imiterande varandra.
En stund kunde jag nästan höra min barndoms ”lällä lällä lieru” (melodi ungefär Skvallerbytta bing bång) i gräl men också humor. Den långsamma satsens melankoli tog sig rakt in i bröstet och blev för mycket för min 4-åring som måste gå ut! Den avslutande satsen vif, avec entrain – livligt och helhjärtat – var rytmiskt aktiv, med en aning av en annan barnmelodi, Akta dig för trollen. Den utmynnade i ett bullrigt gräl.
Efter paus presenterade Olivier Pons sedan de tidigare nämnda Kapriserna av Paganini. Vi fick höra jakt, militärisk marsch och något jag upplevde som naturskildring: pastoral som övergår i oväder för att sedan återvända till idyllen.
Fyllig klang
Som avslutning förenades musikerna i Ernst Dohnányi Serenad för stråktrio. Klangen var fyllig och samspelet utmärkt. Skönt att höra vara Kemetters altsolo ackompanjerat av pizzicato på cello och violin. Den långsamma satsen var bitterljuvt vacker och avslutande rondot bjöd på varitation från snabbhet till idyll och jubel och något som lät nästan som zigenarmusik.
Mättade av färgranna intryck lämnade vi sedan S:ta Katarina kyrkans utmärkta akustik och gick ut i vårsolen.
