DELA
© Nya Åland

Flera fina röster i Stabat Mater

Konsert. Sankt Mikaels kyrka i Finström tisdag 3.4 kl. 19.30 med sångensemblen Flera Röster: Sara Kemetter, Isa Blomqvist-Fagerholm, Mirjam Schauman, Tracey Nyholm, Cathrin Blomberg, Eva Eriksson, Eva Sundberg och Liisa Talasniemi, samt en stråkensemble: Stephan Kemetter, Kristian Eriksson, Anna Eriksson, Mikael Eriksson, Kristoffer Arvidsson, Chris Sundblom och Essi Kääriäinen samt Kaj-Gustav Sandholm, orgel
Glädjande att få höra ett av musikhistoriens mest älskade påskverk i Finström i den kyliga vårkvällen. Detta troligen en kollektiv känsla för en nästintill fullsatt kyrka.


Utmanande inledning
Som inledning sjunger Flera röster a cappella Bengt Johanssons ”Pater Noster” (Herrens bön) från 1968. Kören arbetar seriöst och skulle ha kapacitet att med ännu mer självsäkerhet nå de kontraster som det precisionskrävande verket utmanande erbjuder av effektfulla oktavsprång, dynamiska spektrum och fullt utnyttjande av röstens resurser.
Flera röster bjuder även på fjärde satsen, In Remembrance, ur den kanadensiska kompositören Eleanor Daleys Requiem. Textraden ”Do not stand at my grave and cry, I am not there, I did not die” ger mig evighetssvindel.


Älskad påskmusik
Den italienska 1700-talskompositören Giovanni Battista Pergolesi hann skriva flertalet operor, oratorier, kantater och mässor innan han dog i tuberkulos endast 26 år gammal.
Bland kyrkomusiken hittar man hans idag kanske mest kända verk, ”Stabat Mater” – tonsättningen av den vackra 1200-talstexten, diktad av Jacopone da Todi, om Jesu moder som står sörjande vid korset i bön.


Solister i kören
Verket består av både kör- och solopartier. Att solisterna stiger fram ur kören ger en fin helhet med variation, fräscha klanger och en vacker scenisk bild samtidigt som kören visar på vilken kapacitet medlemmarna har även som solister.
Utmärker sig speciellt gör Sara Kemetter, sopran, som vackert och känslosamt uttrycker moderhjärtats sorg, och Liisa Talasniemi, alt, som i duett med Mirjam Schauman mjukt och intensivt uttrycker en vilsam riktning.


Kraftfullt Amen
Finströms kyrka är som alltid utomordentlig som sakral konsertlokal. Stämningen är välkomnande skön i Stilla veckan, och ljudbilden formar sig fint i bästa balans.
I ”Dina kval må mig förtära!” uttrycker kören äntligen temperament. Verkets plågor utbyts i en nästan glittrande tröst i de sista två satserna där crescendon och diminuendon i ljuvt långa linjer mynnar ut i ett dramatiskt kraftfullt Amen. Här strålar kören i en hoppfull avslutning.

ULRIKA LIND