DELA
© Nya Åland

Fina flickor får alltid ångest

TEATER
Mina vackra ögon
Eftermiddagsföreställningen, 23 april.
I rollerna: Sonja Ahlfors, Robert Kock och Joanna Wingren
Regi och dramatisering: Anders Larsson
Scenografi och kostym: Maria Antman
Musik: Robert Kock

”Mina vackra ögon” har underrubriken ”en gapig turnéföreställning om kärlek, ångest och MIG!”.
Ordet gapig var jag lite skeptisk inför.
Det geniala, tycker jag, med Nina Hemmingssons seriestrippar som pjäsen baserar sig på, är just att de inte är gapiga. Tvärtom är det underdrifterna som är underhållande. Behållningen är lugnet med vilket de oroande uttrycks.
Men Blaue Fraus föreställning är inte särskilt gapig, tack och lov. Ibland jo, skriker Joanna Wingrens karaktär ut ett litet avgrundsvrål, men inte så ofta att det stör. Ibland skriker hon också sina repliker, på ett sympatiskt oproportionerligt sätt. Jag gillar inte gapigheten, men jag förstår poängen med att vara det.
Pjäsen handlar nu en gång för alla om flickor som inte passar in.


Blaue Fraus föreställning ”Mina vackra ögon” är baserad på serier och dikter av Nina Hemmingsson. År 2008 gjorde Blaue Frau och teater Viirus föreställningen ”Jag är din flickvän nu”. Den baserade sig på Nina Hemmingssons och Liv Strömqvists serier. ”Mina vackra ögon” är en fristående fortsättning.


Blaue Frau består av skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren. Gruppen beskriver sig själva som en ”feministisk teatergrupp som ifrågasätter könsroller och maktstrukturer i samhället och på teatrarna”. Gruppen är den nordiska teatergruppen Subfraus finländska underavdelning.


Scenografin i ”Mina vackra ögon” fokuserar på färgerna svart, rött och silver. Scenen föreställer en bar, med barbord och en liten upphöjd platta för trubaduren. Skådespelarnas dräkter är gjorda av ett material som är kantigt, tänk dykardräkt. Eftersom klänningarna vippar, och eftersom den finlandssvenska kaxigheten är så tydlig, kommer jag ofrånkomligen att tänka på Lilla My i en något uppdaterad version.
Sminket är grovt och går i svart, vitt och rött. Det förstärker ögonen och munnen och påminner publiken om varifrån ursprunget till föreställningen kommer: serievärlden.


Pjäsen inleds med en parad, komplett med trumvirvlar och drillflicka. Första repliken lyder ”Jag får sån jävla ångest av allt är så ytligt hela tiden”. Och därmed har tematiken för hela föreställningen lagts. Det är nämligen kollisionerna som är intressanta. Det roliga uppstår då svärtan möter det normala och peppiga.
Sonja Ahlfors spelar oftast en något positivare karaktär. Det är hon som säger ”Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället”. Det är Joanna Wingrens karaktär som svarar ”Kan bli lite svårt efter att jag stoppat upp det i din röv.”


Dialogerna mellan de två fungerar bäst och är rappast. Styrkan i dialogerna är att cynismen aldrig gör karaktärerna till offer. Istället kastar de ansvaret på livets alla jävligheter i ansiktet på alla som vågar möta dem. Det är uppfriskande.


Kollision blir det också då mannen, spelad av Robert Kock, tycker att hans flickvän är så liten och späd. Den episoden följs av en sång med texten ”Mitt kiss luktar starkast hos min syster i norra förorten”. Även om den kvinnliga karaktären försöker anpassa sig till mannens förväntningar blir hon ofrånkomligen människa – med allt vad det innebär av kroppsvätskor och behåring.


Ibland blir det för tydligt att föreställningen baserar sig på korta episoder som hjälpligt satts ihop till en enhet, det gäller särskilt i början och i slutet då några längre monologer framförs. Men för det mesta fungerar barscenen som en kuliss för både kvinnornas dialoger och mannens uppraggningsförsök med vidföljande nekande eller jakande.
”Mina vackra ögon” är en ojämn föreställning. Ibland blir det så svart att man fnissar, ibland blir svärtan bara ett försök.
Jag önskar mig helt enkelt mer jävla ångest i ytligheten.

Karin Erlandsson

karin.erlandsson@nyan.ax